Monsieur Linh och den lilla flickan heter en ny, tunn liten roman av Philippe Claudel. Framsidan pryds av en äldre man som håller ett spädbarn i klänning på armen. Flickan har slutna ögon. Trots att mannen står omgiven av bråte med vatten upp till midjan är hela hans uppmärksamhet riktad mot det sovande flickebarnet.
Jag beskriver omslaget just för att det så många gånger är avgörande för om läsaren väljer att öppna pärmen och börja bläddra, eller vända för att läsa baksidestexten. Blicken suger sig fast vid bilden som skapar samma poetiska stämning som Claudel håller i sin text. Det första stycket inleds med:
"En gammal man står i aktern på en båt. I sin famn håller han en lätt resväska och ett nyfött barn, som väger ännu lättare än resväskan. Den gamle mannen heter Monsieur Linh. Han är den ende som vet att han heter så, för alla som vetat det är döda."
Båten kommer fram till ett främmande land. Monsieur Linh förstår inget av vad som sägs, men vad värre är: han kan inte känna något av det nya landets dofter. Han får inga associationer, inga påminnelser om det land han kommer ifrån. Det är bara när han nynnar för flickan som han minns risfälten, bergen och dimmorna runt hembyn. Sonen och sonhustrun som dog av bomben tänker han på när flickan öppnar ögonen, då ser han de döda familjemedlemmarnas ögon och säger till sig själv att han måste vara stark, för flickans skull.
Den gamle mannen hamnar på en flyktingförläggning där de andra flyktingarna hånar och stöter bort honom. Den enda människa han verkligen träffar är en annan ensam man, en änkeman som håller långa monologer på det nya landets språk. Trots att Monsieur Linh inget förstår byggs en bro av samförstånd mellan de två männen när de sitter intill varandra på parkbänken. De vet inget mer än vad de gissar om varandra, kan inget annat säga till varandra än "goddag" på respektive språk. Eftersom huvudpersonen är flykting, därtill gammal och utan möjlighet att kommunicera, avgörs hans öde av alltid lika leende och välvilliga tjänstemän som förstår vad han behöver.
När de två männens ordlösa gemenskap bryts mot det brutala handläggandet av ett flyktingärende uppstår en väldigt spännande kontrast. Philippe Claudel lyckas med mycket små medel gestalta exiltillvarons totala hjälplöshet när byråkratins kvarnar roterar, och i samma text lyfter han fram betydelsen av mänsklig kontakt för en människa som förlorat precis allt. Prosan i Monsieur Linh och den lilla flickan kan närmast jämföras med lyrik. Det är genomgående korta, koncentrerade meningar, mycket av handlingen utspelar sig i mellanrummen, mellan punkt och stor bokstav. Och orden är valda med sådan omsorg att vart och ett blir betydelsebärande. Översättningen av Lisa Lindberg, verkar gjord med samma tålamod.
Jag hade svårt att hindra mig själv från att sluka boken, för trots det mycket långsamma tempot, där upprepandet i den gamle mannens exiltillvaro håller takten och räknar tiden, var det andlöst spännande. Trots att Monsieur Linhs öde är ohyggligt grymt och brutalt kom jag flera gånger på mig själv med att le under läsningen. Så vackert och hjärtknipande skildras vänskapen mellan de ensamma äldre männen och kärleken till den lilla flickan i Monsieur Linhs famn.