Denna jul hade tomten, i vanlig ordning, sällskap.
En man i lång, pälskragad rock mot snöovädret gick vid hans sida, fåordig och blyg, åtminstone verkade det så. Det passade tomten bra, han hade ju rutin, av helger, tysta gubbar och snöstormar. – Det är infernaliskt, tyckte sällskapet och fällde upp skinnkragen. Tomten kikade försiktigt ovanför skägget och mumlade försiktigt: värm dig vid din egen eld då, den lär ju vara störst i Sverige. Men för att bryta tystnaden hoade han lätt och sade:
– Hänger du med på vanliga rundan? Vi kan gissa gåtor, litterära gåtor, jag har minne som tusen hästar, och du lär också vara ganska receptiv. Hans sällskap sneglade misstroget genom snögloppet, men sa ingenting. Då så, tänkte tomten och gasade på:
A
– Här ur min säck kommer första citatet, jag höll på att säga mitt skägg, fnissade tomten som tänkte på författarens ansiktsprydnad:
”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”
Genast blev hans medvandrare ljus och log ett av sina sällsynta leenden.
– Jodu, han om någon borde ha fått första priset! Första gången alltså och inte den där Sully, den franska kråkan, som bara kunde kraxa. Tomten nickade och höll med; ska vi hålla oss till de som inte fått priset då? Fånigt men rättvist. Vad säger du om den här:
B
”Jag minns den ljuva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår;
Då lasten var en häxa,
Och sorgen snart försvann;
Då allt utom min läxa
Jag lätt och lustigt fann.”
Sällskapet stirrade, inte under lugg, men ändå lite misstroget.
–Jaha, pennskaft, kunde tro det, du tänker hålla dig till nya genusordningar, antar jag? Även detta bekräftade tomten, sådan är seden och tiden, det är bara att svälja, och du måste medge att hon hade ordning på rimmen?
Överraskande nog hördes inga invändningar.
–För all del, och på ironin också, 1700-talet, hellre än Bellman i vart fall.
Tomten suckade invärtes;
– Vad gillar du jubileer då, apropå ingenting? Inget svar hördes, så tomten brast i stället ut på tyska:
C
Gott ist tot! Gott bleibt tot! Und wir haben ihn getötet.
Men som det språkgeni han var, översatte han genast: Gud är död! Gud förblir död! Och vi har dödat honom. En tår syntes i ögonvrån hos medvandraren.
– Fredde, Fredde, in i mörkret for du, fast ditt ljus upplyste Europa en gång. Det är inte läge att diskutera teologi runt jul, man blir utan klappar då, vi vankar vidare!
D
”Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.”
– Kraftfullt, manligt på något sätt. Sällskapets omdöme fick tomten att försiktigt le.
–Kraftfullt absolut, en stark kvinna, men du träffade nog inte henne, du for aldrig till Finland va? Synd, ni hade haft en del att prata om. Men du skulle inte tycka om de som tagit patent på henne, men vi raskar på.
E
”Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.”
Bägge gubbarna skrattade och föll varandra i talet.
– Han borde också ha prisats, i stället för den där eldgaffeln på Övralid. Vems replik det sista var gick inte att förstå, julkvällen var mörk, man hade kommit fram till en stad och ett skyltfönster, fullt av böcker. Tomtens gäst suckade eftertänksamt, tog över ordet och citerade:
F
”Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.
Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok”.
Nu yrde snön runt vandrarna som tycktes ha funnit varandra i ordlöst allvar.
– Bra rader, ville ändå tomten säga, som en slags tröst. Skolbarnen får fortfarande lära sig dem.
G
”Och som om Vårherre hade avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, och bygga sig en stuga ytterst i snön.”
– Låter som Hamsun, ut i markerna och bygg civilisationen. Men nu var det väl dags för ett fruntimmer, så då är det nån annan, förmodade gästen, nån efter min tid. Tomten bekräftade, jo, hon var stor, hennes eld likaså, lyste hela Nordanlandet, och långt bort i Asien också.
– Fick hon nånsin priset? undrade sällskapet.
– Nejdå, otänkbart, hon skrev ju på dialekt, var radikal och sa emot i stort och smått.
I likhet med denna kvinna, hon tog sina pinaler och flyttade ur akademin, fast de låtsas att man inte kan göra det.
– En löjlig institution, slog gästen fast, inga riktigt stora diktare har fått plats där.
H
”När jag var sex år kom jag en vinterkväll gående ensam från Storflohållet in mot byn. Det var stark köld och höga vassa stjärnor. Jag var rädd för granskogen på båda sidor om vägen. Snön tyngde ner grenarna och under träden var det svart. Ännu räddare blev jag när en skugga syntes på bron”.
– Bra öppning, men fullständigt obekant. Men om de första raderna låter sådär, då borde resten också bli bra. Tomten kunde bara hålla med, jodå, det blev tre romaner i den serien, de blev storartade, som seklet du inte fick uppleva, hemska och storartade. Så kom han på något, vände sig mot gästen och sträckte fram handen: vi kanske ska presentera oss, och säga du samtidigt?
¤¤¤ Ja, kära läsare, kan du vad tomten och hans sällskap kunde? Och som sista, nionde fråga: vem var gästen? Här är alla namnen, i förfärlig oordning.
¤ Vargskinnet, Guds barmhärtighet, Kerstin Ekman
¤ Landet som icke är, Edith Södergran
¤ Våran prost, Gustaf Fröding
¤ Pojkarne, Anna Maria Lenngren
¤ Den glada vetenskapen, Friedrich Nietzsche
¤ Din tjänare hör, Sara Lidman
¤ Anna Karenina, Leo Tolstoj
¤ Vid avenue de Neuilly, August Strindberg