Hitomnära och bortomfjärran - sista konstnären på Piteå konsthall

Piteå konsthall skall läggas ner som egen institution och verksamheten kommer av synergiskäl att överflyttas till biblioteket. Det sägs att man har för få besökande. Men med den styvmoderliga behandling som konsthallen varit utsatt för med återkommande flyttar och ett alltmer perifert läge så är det inte så konstigt att människor inte hittar dit. Man pratar aldrig om att stänga sporthallar och slå ihop dem med varandra för att erhålla synergieffekter. Nej, då finns det pengar, då kan det kosta hur mycket som helst. Lönen och löneförmånerna för en enda elithockeyspelare kunde lätt driva Piteå konsthall. Så snedvridna är de politiska prioriteringarna. Sista utställaren i hallen är målaren och skulptören Dag Wallin från Nordingrå. Han är inget obekant namn i Norrbotten med många utställningar och utsmyckningar genomförda i länet. Wallins bilder och skulpturer knyter an till en lång och gedigen svensk folklig poetisk bildberättartradition med namn som Torsten Rehnqvist, Hans Viksten och Hans Wigert. De arbetar alla med en motivsfär som handlar om människan, om människans myter och om vår plats i naturen, väldigt centrala motiv. I Dag Wallins utställning ingår en del emaljarbeten på stålplåt, något som jag inte har sett tidigare i hans bildvärld. Tekniken tycks passa honom väl med den förkärlek för en hög färgtemperatur som länge präglat hans arbeten. Många av emaljarbetena är figursågade och monterade i djupa bildlådor som ger reliefeffekter. Bilden Stad och land är en sådan kombination. Mellan den högglansiga emaljen och en veckad bemålad zinkgrå fondplåt uppstår ett intressant spänningsförhållande. Puzzel är ett annat emaljarbete som fint monterat i en kvadratisk låda blir mer ett tredimensionellt objekt än en vägghängd bild. Dessvärre kräver emaljen mycket ljus, för att färgerna skall komma till sin rätt, vilket saknades i det här fallet. I utställningen ingår även ett antal friskulpturer utställda på golvet. En slags märklig stol/tron som han kallar Puppa leder tankarna till ihopfällbara solstolar, omöjliga att vare sig fälla ihop eller upp. Den vitmålade träskulpturen Resa med sin lilla dockarm i färgad plast, är en slags tranparant resväska full av drömmar och förväntningar. Den kastar ett mönstrat mörkt skuggspel över golvet, månne det en sinnebild av allt det som kom på skam då förväntningarna inte infriades. Målningarna är som drömbilder, befolkade av mytologiska väsen, djurgestalter, nymfer, änglar och skogsrån. De berättar om något annat, hitomnära och bortomfjärran. Något som finns för den som kan se men som viker undan och slinker gäckande runt hörnet för oss andra. Den lilla bronsskulpturen Saga känns som en infångad sammanfattning av Wallins bildvärld. Ett trefotat fiskdjur med fantasins kungakrona på huvudet och med en apa, en fågel och en räv på ryggen.

Hitomnära och bortomfjärran - sista konstnären på Piteå konsthall

Nu börjar novembermörkret kännas påtagligt, till detta kommer den kulturskymning som alltmer breder ut sig i länet.