Berlin, 2011. Hitler vaknar upp efter en flera decennier lång sömn. Han strövar omkring, liksom paralyserad, utan att på något sätt kunna ta in det han ser. Staden är rest ur ruinerna och helt förändrad. Det mesta är nytt. Husen, vanorna, människorna. Så småningom kommer han i kontakt med några av invånarna, som berömmer hans på-pricken-tolkning av den gamle diktatorn. En av dem låter honom till och med övernatta en tid i sin sunkiga tidningskiosk. Genom ett missförstånd, som aldrig klaras upp, görs Hitler till en sorts ståuppkomiker i imitationsfacket, får en egen tv-show och blir en stor händelse på nätet och i alla tänkbara medier. Själv tror han att han, som förr i världen, bedriver politik.
Djupare än så går faktiskt inte intrigen i Timur Vermes Han är tillbaka. Det borde ha stannat vid en frestande men smådum romanidé. Mest påfrestande är kanske författarens underliggande trumpetande på snart sagt varje sida om att det minsann är komik han sysslar med. För i grund och botten exploaterar han bara ett antal yttre, väl inarbetade attribut: Hitler-hälsningen, uniformerna, den löjliga lilla mustaschen, storhetsvansinnet med mera. Därtill kommer förstås Hitlers perplexa möte med diverse samtida företeelser: platteve-apparater med fjärrkontroll, internet, graffiti. Visst kan man kalla det humor. Om man inte har någon, vill säga. Små ansatser finns till en diskussion om Tredje riket, antisemitismen och arvet efter nationalsocialismen – vilket skulle kunnat ge viss resonans åt all slapstick – men mest för syns skull och i förbigående.
Vermes roman är skriven i jag-form, utifrån Hitlers eget idiom à la Mein Kampf. Långa, slingrande och föga njutbara meningar, en prosa med träsmak och dålig lukt. Självcentrerad, tjatig och gallsprängd. Hade det rör sig om ett uppriktigt försök att buktala genom führerns figur vore det möjligen intressant som konstnärligt experiment betraktat. Frågan är dock om ens Hitler skrev så illa som Timur Vermes gör.