The Ark är ute på avskedsturné och passar på att stanna till i Piteå. Att det är den sista spelningen någonsin här tror jag när jag ser det - smålänningarna är vid det har laget kända för sin förkärlek till överdådiga gester; de har nyss offentliggjort att de anordnar en egen festival för att fira sitt farväl till musikbranschen. Om den här avskedsturnén följs av ännu en, och ännu en, följt av "exklusiva" spelningar i all oändlighet blir ingen mindre förvånad än jag.
Men avskedsspelning är det i alla fall som står på schemat, och The Ark levererar precis vad man kan förvänta sig av dem: en hitkavalkad i högt tempo med en stor portion av Ola Salos nakna bringa och ett nästan i överkant bombastiskt scenspråk. Låtarna avverkas i en sådan rasande fart att jag ibland knappt hinner med - Prayer for the weekend, Let your body decide och It takes a fool to remain sane låter som ett gäng duracellkaniner på uppåttjack.
Tjugo år som band har dock gjort dem till ett av Sveriges proffsigaste liveband, och köper man en festivalbiljett för att se The Ark får man precis vad man betalat för. Det är kanske inte så mycket som skiljer sig från det jag såg på Luleåkalaset förra året, förutom prefixet "avskeds-" före "turné", men det är rakt igenom storstilat och publikfriande.
Dessutom känns det lite fel att bedöma den här spelningen efter mina vanliga referensramar. The Ark spelar inte på varenda festival i hela landet för att Sveriges kritikerkår ska slippa gå arbetslös. De spelar för alla tusentals som står längst fram och trängs, som dansar våldsamt in i varandra under One of us is gonna die young, som sträcker nävarna i luften i Father of a son, och som i skrivande stund gråter när ett The Ark klätt helt i guld avslutar med Calleth you, cometh I. Och det här - en och en halv timmes extas för eventuellt sista gången - kan man väl unna dem.