Historiens mest avgörande felsägning

De två barnliken fördes i hemlighet till ett krematorium. Föräldrarna fick inte veta att pojkarna skjutits med kanske femtio skott av gränssoldater när de försökte krypa under taggtråden, historien tystades ned och blev till lögner. Det var 1966. Själv var jag då fem år gammal, bara något halvår äldre än Berlinmuren. Berättelsen om Jörg och Lothar finns i boken Släpp ingen levande förbi av Peter Handberg, en av många böcker som kommer nu när det är 20 år sedan Berlinmuren föll och kanske dags att försöka förstå det obegripliga. Hermetiskt tillsluten
Att det gick en 155 kilometer lång mur tvärs genom Europa, hermetiskt tillsluten. Att detta betraktades som normaltillståndet. Inte ens i början, när muren byggdes, orsakade den någon stor internationell uppståndelse. DDR skulle stoppa strömmen av välutbildade som flydde landet, skydda sin ekonomi. I väst fanns det intresse av att upprätthålla kalla kriget, kapprustningen. Journalisten Björn Cederberg påminner i sin bok, Berlinmuren, om att Kennedy inte ens avbröt sin semester när muren började byggas. Och ingen, ingen hade räknat med att den skulle falla så lätt och så fort. Visst växte demonstrationerna, det folkliga upproret och människor strömmade ut via Ungern där gränsen redan hade öppnats mot väst. Men att det skulle ske genom en slump, en felsägning. Ögonblicket återupprepas gång på gång i minnena av den nionde november 1989. Den tv-sända presskonferensen där Günter Schabowski läser upp meddelandet från DDR-regimen om att medborgarna ska få resa till Västtyskland, och sedan svaret på frågan om när detta träder i kraft - historiens mest avgörande felsägning: "Genast. Omedelbart." Torkade golv
Därefter myllret av människor som hivar upp varandra på murkrönet och smäller med champagne, men sanningen är att de flesta inte var där. Historien passerar medan man är upptagen av annat. Det går inte att få syn på den när man står mitt i. I antologin Natten då muren föll berättar 25 tyska författare om den nionde november. En torkade golv, efter ha vält ut baljan med regnvatten i det läckande huset. En minns inte alls vad han gjorde just då. Sov, kanske? Roligast är historien av Emine Sevgi Özdamar från Västberlin, som tar en vän med sig på "en socialistisk promenad" över gränsen och förvånas lite över att det går ovanligt lätt. Inte förrän de är tillbaka på västsidan får de veta att muren har fallit. "Vilken mur?" "Men herregud, muren har fallit, har ni inte märkt det?" "Nej", svarar författaren, "vi var på Berliner Ensemble och på Pergamonmuseet och sedan åt vi på Forum Hotell. Vi har inte märkt något. Och inte kyparna heller." Andra vittnar om hur de väljer att stanna hemma. De kan inte lämna sina barn, för även om de släpps igenom kan de omöjligt lita på att de får gå tillbaka igen. Liksom 1961 kan hålen täppas till och föräldern bli kvar på ena sidan, barnet på den andra. Ingen tror på allvar att det är sant, det som händer. Annett Gröschner erkänner att hon kände sig arg den där natten, försöker förstå varför. Hon som borde jubla över friheten kände sig samtidigt bestulen på något; möjligheten att vara med och styra utvecklingen. "Jag visste att i detta ögonblick var anarkins tid förbi...Inga fler diskussioner. De släppte bara taget. Som en slutmuskel som gav vika ... Det fanns ingen återvändo ... Och det var bra, även om jag ibland frågar mig vad som hade hänt om muren inte hade öppnats tvärt utan rivits centimeter för centimeter." Klassiker
Sent på kvällen återvänder jag till John le Carrés kalla kriget-klassiker Spionen som kom in från kylan, och mina egna starka minnen från tiden då muren stod där som för evigt. Taggtråden, dunklet på andra sidan, smällarna av järn mot järn under tåget när gränsvakterna sökte efter gömda människor. Och ovanpå lägger sig bilderna av Berlin idag: den dynamiska storstaden, magnet för konstnärer och unga som vill leva livet ... Tanken dröjer sig kvar: vad är det vi betraktar som självklart idag, oföränderligt?