Historien ur tre olika perspektiv

Svante Nordin Nittonhundratalet Atlantis Göran Hägg Välfärdsåren Wahlström & Widstrand Jared Diamond Undergång Norstedts Svante Nordins biografi Nittonhundratalet (Atlantis) är bland det mest briljanta jag läst i genren ?stor historieskrivning?. Utifrån ett stort antal minibiografier, över intellektuella, filosofer, politiker, konstnärer låter han det förra århundradet springa loss i hela sin brokiga mångfald och oändliga grymhet. 1900-talets historia blir de stora personligheterna, men var lugn, Nordin har samma känsla för de övergripande strukturernas historia som han har för den säregna personlighetens. Genom denna sin mångsidighet undgår han abstraktionens uttråkning och detaljens meningslöshet. Och på slutet har han knutit samman säcken med en sammanfattande och analytisk slutsats där 1900-talet självt blir subjektet och inte alla dess stora personligheter. Nordin börjar i första världskrigets katastrof, det som sänkte Europas liberala och humana förhoppningar i skyttegravarnas lera. Han slutar med Sovjetkommunismens kollaps och återuppväckandet av samma liberala och humana drömmar. Själv är han en mild vänsterliberal, klar, förnuftig och elegant mångsidig. Göran Hägg har roligt när han skriver historia. Det gör han i Välfärdsåren (W&W), svensk historia 1945?1986. Den är en slags stridsskrift för att bevisa att historiens bästa period sammanföll med författarens egen. Kanske något mer också, Häggs period är också välfärdsårens tid, när delegationer besökte vår nordliga utpost för att studera hur den lyckliga utopin kunde förverkligas med bibehållen frihet och sund marknadsekonomi. Det är en period som legat i medial slagskugga för en tid, demoniserad till viss del (steriliseringar!), troligen kommer dess betydelse att skrivas upp med tiden. Roligt och lättsamt berättar Hägg om denna tid, ogenerat personligt om nostalgiska markörer: bröderna Cartwright, Hyland, Snoddas, allt sådant som är betydelsebärande för den invigde. Vad gäller bortre tidpunkten, mordet på Palme 1986, så pratar nog Hägg strunt. Den svenska välfärdspolitiken krackelerade och gick i baklås långt tidigare, förslagsvis oljekrisen 1973. Men visst fanns det idyll och naivitet, en skyddslöshet som också mördades den där natten tillsammans med statsministern. Och vår upprördhet hade ännu inte prövats av perversa fallskärmsavtal med halva miljarder. När Hägg skriver om sin egen släktbakgrund i småbondesamhällets Ångermanland är det vackert och ömsint. Och han visar att förmågan att uppleva välstånd inte hänger på ett massivt materiellt överflöd, utan på tryggheten och sysselsättningen i vardagen. Den nymornade känslan att allt är på rätt väg, en känsla som delades av både fattig och rik under 50-talet. Det verkligt långa perspektivet finner man i boken Undergång (Norstedts), Jared Diamonds skildring av civilisationers uppgång och fall. Ett slags världsdrama där doften av 1800-talets cykliska profetior är väl stark. Påskön, vikingarna på Grönland, Haiti. Civilisationers oförmåga att bemästra sina kriser, i stället för att hejda skogsavverkning ökar man densamma, i stället för att anpassa sig lokalt framhärdar man i sin känsla av överlägsenhet, som vikingarna gentemot inuiterna. Anslaget är tjusigt och klangen ödesmättad, men Diamond har ingen analys, efter beskrivningens drama tar allt slut. Hans förklaringar snuddar vid olika sorters dumhet, kolonial och frivillig. Intressantare är han när han förklarar att vissa samhällen klarar kriser, vänder utvecklingen, beter sig frivilligt förnuftigt. Vinsten med hans bok är själva flyghöjden, perspektivens överraskning, känslan av den egna personens obetydlighet. Ibland är det gammeltestamentligt skönt när subjektet sätts på plats.

Historien ur tre olika perspektiv

Kurirens bokrecensent Jan-Olov Nyström har botaniserat i bokfloden och hittat tre intressant historiebeskrivningar. Mest förtjust blev han i Svante Nordins praktverk "Nittonhundratalet".