Historien föder orättvisor

I Christina Åhréns bok Är jag en riktig same finns en mening som plötsligt slår läsaren med en tragik som förvandlar frågan om nationella minoriteter till mer än akademiska spetsfundigheter eller maligna bloggdebatter. Det är när hon berättar att flera av hennes unga informanter tagit sina liv under avhandlingsarbetets gång. Man kan se dem som offer på nationalismens altare, dessa unga människor som tydligen inte kan finna en konstruktiv utväg som förenar samisk identitet, personlig integritet och erövrad modernitet. De härdade inte ut. Hennes avhandling behandlar unga samers identitetsarbete, 26 individer har intervjuats i flera omgångar. Den bild hon målar är mörk, en stressad minoritetsgrupp, där same inte sällan står mot annan same, där traditionsbrott möts av allt från rasistiska argument till familjär utfrysning. Av den gamla statliga politiken "lapp ska vara lapp" har fötts ett minoritetssamhälle inom minoriteten där renskötande samer har högst anseende, allrahelst om de också behärskar samiskt språk. Men majoriteten samer är icke-renskötande och själva rennäringen är totalt beroende av statligt stöd. Laddningen finns och är apterad. Identitet uppstår när en grupp upptäcker och formulerar sig själv. Åhrén visar dock att den statliga politikens bedömning av samerna letade sig in i deras egna medvetanden. Värderingar ur 1800-talets nationalism graderade samerna på ett klumpigt, näst intill rasistiskt sätt. Nu har denna hierarkiska gradering blivit en del av samisk identitet, av ett internt liv som får politiska återverkningar i sameting och i attityder som skapar åtskiljande nyord som trottoarsame, nysame och det mer humoristiska grytlapp. Innanför gruppen är sammanhållningen varm och familjär, när gruppen utsätts för påfrestningar eller normbrott byts stämningen till sin motsats. En ung rensksötare driver sin rörelse med underskott år efter år och avvecklar till sist. Bara för att mötas av familjens unisona fördömande. En ung same förälskar sig i en icke-renskötande - samma reaktion. Traditionens anbefallna liv, som hålls uppe med statlig politik, har svårt att både fortleva och möta det samtida. Åhrén försöker inte ens dölja sin sorg över tillståndet. För Norrbotten blev den nya riksgränsen efter förlusten av Finland 1809 en slags tragedi. Den kom att accentuera minoritetsfrågan till ett problem som födde orättvis språkpolitik och ideologisk historieskrivning. Det finska blev gränspolitik mot Ryssland, försvenskning sågs som strategiskt nödvändigt och gränsfolket blev belastning, inte tillgång. För samerna innebar modernismens industriella genombrott en grovt tillyxad tvångspolitik vars konsekvenser lever än. Samtiden har tillerkänt minoriteter nya och självklara rättigheter och frågan om ursprungsbefolkning har stått på dagordningen i årtionden. Som hälsing sedan snart 30 år får jag ibland frågan om vilka kvänerna egentligen var? I boken Vilka var först ställer Thomas Wallerström den, och andra dunkla forntidsfrågor från norra bottnen och ger ett briljant och skarpskuret svar. Boken har inte uppmärksammats alls, ändå är den inom sitt område den överlägset mest genomtänkta. Det fanns en grupp människor som kallades kväner, de nämns i skriftliga källor så tidigt som på 800-talet, kväner och kvänland. De var fiskare, jägare, möjligen jordbrukare, troligen verksamma inom den omfattande öst-västliga pälshandeln någonstans på eller i närheten av Nordkalotten. De bildade inget eget rike, de var inte en statsbildning, de drog inga gränser. I dag kallar vissa meänkielitalande sig för kväner och det finns ett Kvänlandsförbund som har etniska krav för medlemskap och mer eller mindre uttalade krav på att kväner erkänns som urbefolkning. Med en oerhörd teoretisk elegans och med förkrossande sakligt underlag visar Wallerström att det vi vet om dessa kväner oftast är mycket oklar, endast undantagsvis är det klart. Frågan om var kvänerna hade sitt kärnland är exempelvis fortfarande omdiskuterad. Det mesta är historiekonstruktion och dagsaktuell polemik, inte sällan riktad mot samiska intressen. Kraven på erkännande, på markrättigheter och annat kan aldrig fästas historiskt, det finns inga ägobevis från järnåldern, inte minsta lilla skattekvitto. Den språkliga säridentiteten i Tornedalen - meänkieli - är däremot uppenbart faktum. Wallerström visar att man inte kan rikta nutidsfrågor till medeltidsmänniskan och förvänta sig begripliga svar. Om vi frågar "vem äger jorden" till medeltidsmänniskan skulle han inte förstå oss. Jord ägdes inte, den brukades, brukningsrätten tillhörde ätten eller släkten. Dunkelt är forntidens rum när vi ser tillbaka. Tjuder, kylfinger, bjarmer och kväner. De nämns någon gång och försvinner, ibland är det bara skrivkunniga iakttagares ringaktande missuppfattningar, men en sak är säker; de gamla källorna talar inte om nationell tillhörighet, inte om modernt medborgarskap, kvänerna hade absolut inga pass, inte svearna eller samerna heller. Allt detta var innan. Det är namn, skrivna av utomstående för att förstå det främmande de möter eller ser. Och de arkeologiska fynden, som obestridligt visar att folk levde och verkade på Nordkalotten för över 9.000 år sedan, dessa fynd har inget språk. För en tid sedan publicerades en notis om DNA-analys av mångtusenåriga mänskliga kvarlevor från Grönland. Självklart inuiternas förfäder, tänkte man. Inte alls, analysen visade inget som helst släktskap med nutidens grönländska "urbefolkning". Det var ett annat, utdött folk man funnit. I enlighet med samtida regler (ILO-konventionen) kan samerna betraktas som urbefolkning. Men vem var då först egentligen? Frågan är felställd, det är inte historien som ska fälla avgörandet om människors rättigheter, det är nutiden. ILO-konventionen ställer inte heller denna fråga. Över några tusen år hinner ofattbart stora förändringar ske, om vi dessutom saknar berättelser om dessa händelser återstår endast våra fantasier. Och på sådana grundar man inte mänskligt klok politik. På ett stillsamt men ohyggligt intelligent sätt visar Thomas Wallerström allt detta. Bottenviksområdet var i forntid en icke-statlig korsväg, där finskt, norskt, ryskt, samiskt och svenskt möttes, handlade, gruffade ibland, var bofast och flyttade runt. Beroende av betraktarens språk gavs dessa människor olika namn, själva brydde de sig knappast stort om sin identitet, huvudsaken vardagen gick runt. Någonstans där, och i större fridsamhet, torde man få börja toleransarbetet i dag.