En annan slags historia har hennes syster, musikern Pia-Karin Helsing, skrivit. Hon har samlat sina funderingar och erfarenheter från den långa pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela i en egen föreställning där följeslagarna heter Giacomo Puccini och Paolo Coelho.
På torsdag möts systrarna Helsing bakom scenerna på Kulturens hus i Luleå när storasyster drar in med sin symfoniorkester på stora scenen och lillasyster bjuder på opera över en tallrik lunchsoppa. I barndomshemmet i Munsala utanför Nykarleby i Österbotten spelade pappa folkmusik och såg till att de båda döttrarna fick en klassisk musikuppfostran i fiol respektive cello. - Men redan som mycket liten stod Anna-Maria framför skivspelaren och dirigerade i luften. Så när hon övergav fiolen för att bli dirigent var ingen av oss i familjen särskilt förvånade, säger Pia-Karin Helsing som beskriver sin egen väg till musiken som "lite krångligare". Studerade för storheterPå Sibelius-Akademin i Helsingfors, världsberömd för att skola toppdirigenter, studerade syrran Anna-Maria Helsing bland annat för Leif Segerstam. Dessutom lyckades hon få en studieplats vid Allianz International Conductor’s Academy i London för storheter som Gustavo Dudamel och Esa-Pekka Salonen. På köpet fick hon bland annat dirigera London Philharmonic Orchestra. När Anna-Maria Helsing nu kommer till Luleå som ett led i det musikaliska Nordkalottsamarbetet Music on top har hon bland annat med sig den svenske cellisten Frans Helmerson som framför Dvořáks älskade cellokonsert. Spelar alla instrumenten
I sin alldeles egna föreställning En vandring med Giacomo Puccini och Paolo Coelho har Pia-Karin Helsing lyckats med konststycket att föra över ton för ton av Puccinis musik till en hel celloensemble där hon själv är den enda musikern. Och någonstans intill sig på scenen har Pia-Karin Helsing hela tiden författaren Paolo Coelho som blir en samtalspartner där hon iförd träningskläder och vandringskängor sjunger Puccinis örhängen. - Det är fantastiskt att få göra något helt eget och därför har jag tagit med alla smöriga pärlor jag kan tänka mig, säger Pia-Karin Helsing som just nu spelar en av rollerna i Norrbottensteaterns Mina drömmar växte vilda på turné i länet. Till Luleå och Norrbottensteatern kom Pia-Karin Helsing för snart två år sedan och har sedan dess bland annat medverkat i Rasmus Lindbergs uppsättning av Måsen. Hittade rätt
Egentligen var det väl inte riktigt meningen att det skulle bli musikteater för hennes del, men efter att ha spelat cello i Västerbottensteaterns uppsättning av Ulf Nilssons Adjö herr Muffin kände hon att hon hittat rätt. Sedan dess har det blivit flera uppsättningar - bland annat En midsommarnattsdröm på samma teater och Cabaret i regi av Olle Törnkvist på Teater Västernorrland och flera pjäser på Dalateatern. Numera bor Pia-Karin Helsing i Luleå där man bland annat kan se och höra henne i orkesterföreningen. - Jag är frilansare, så det blir en del resor förstås. Under våren kommer jag att arbeta nere i Sörmland på deras musikteater och jag söker också operaroller. Men det går alldeles utmärkt att pendla till och från Luleå, säger Pia-Karin Helsing som inte är främmande för att hoppa mellan genrerna. Max Bruchs cellokonsert fick henne en gång att vilja bli cellist och Puccini fick henne att börja drömma om sången. - När jag läste Paolo Coelho förstod jag att det var sjunga jag ville först och främst. I sin föreställning väver Pia-Karin Helsing nu samman livstankarna och kärleken till musiken med erfarenheterna från den långa vandringen till Santiago de Compostela som hon gjorde för några år sedan. Längs El Camino, som leden kallas, blev hon snabbt känd som "speedy girl" för sin snabba framfarts skull. Tidigt i ottan klev hon upp, satte på sig pannlampan och knatade ut i mörkret. Kroppen sa stopp
Att de andra så småningom kom i kapp henne noterade hon visserligen, men det hela gick liksom inte in, förrän en dag då kroppen plötsligt sa stopp. - Jag var helt slut, hade gått på rekordtid och var helt färdig. Inte hade jag tid att vänta in ett tillfrisknande heller, så jag tog tåget och reste i 18 mil och grät hela tiden för att jag inte klarade av det jag hade tänkt mig, berättare Pia-Karin Helsing. Veckorna på vandring hade fått henne att bli ett med landskapet, fötterna och blicken registrerade varje förändring, varje nyans. De sista milen orkade hon gå igen, men sakta, på ett nytt sätt. - Det blev en väldigt viktig resa för mig. Innan min vandring levde jag mycket efter krav och förväntningar. Nu lever jag mer efter hjärtat och magen.