Historia i sällskap med Jolo
Och det, mina damer och herrar, är inte kattskit. Jolo är min svenska favoritjournalist genom tiderna. Hans böcker, både romaner men framför allt hans reportagesamlingar, reseskisser från alla väderstreck i Europa och världen, är alltid värda att återkomma till.
Nu visar det sig att Jolo skrev bildtexterna till KAMERA från 1955 till sin död, 1973. Jag är svårt irriterad på mig själv. Hur har jag kunnat undgå detta faktum i så många år? Samtidigt känns det härligt att upptäcka nya saker. Livet är fortfarande fullt av överraskningar.
Om man nu gillar allt som Jolo skrev känns det som en mycket lätt börda att bära hem dessa volymer. Det känns som om livet har berikats och gjorts mycket intressantare. KAMERA är enorma kunskapskällor. Stora och små händelser i hela världen passerar revy. Bilderna är ofta urstarka dokument i sig själva. Kompletterade med Jolos korta men skarpa bildtexter växer bild och text till något större.
Det är en härlig känsla att se Ava Gardner få en puss i pannan av biografkungen Anders Sandrew eller se en ung Olof Palme i samtal med Tage Erlander. Eller en ensemblebild från Stockholmsoperan när de våren 1959 hade urpremiär på Harry Martinssons Aniara. " Denna stora pessimistiska vision ", som Jolo skriver i KAMERA 59.
Till en bild av Elvis på scen i KAMERA 56 slarvade kanske Jolo till det när han skrev: "Tonåringarna skrek och dånade när de hörde och såg honom. Han var sångare utan att just kunna sjunga. Han var slarvigt klädd, svettig och ovårdad. Men han släppte sig loss på det eftertraktade sättet och lyckades på fullt allvar börja gråta av inspiration på estraden, och med det var hans lycka gjord: jättegager."
Sida upp och sida ner med samtidshistoria i text och bild.
Som sagt, julafton modell större.
Så jobbar vi med nyheter