Hisnande överraskningar
Den här filmen slungar en tillbaka till en tid i ens liv då tillvaron kändes som lite lustigare och rent av aningen mera okomplicerad också. En tid när giriga robotar, all-galaktiska gurgelbrännare och babelfiskar hade en mera än enbart rätt så stor betydelse i ens liv. En tid när Douglas Adams romansvit Liftarens guide till galaxen (där även Restaurangen vid slutet av universum, Livet, universum och allting samt Ajöss och tack för fisken och I stort sett menlös ingår) var det i stort sett närmaste många kom en frälsningslära.
<P>Att filma Adams, väldigt mycket minst sagt, vänligt flummiga betraktelser över det tillstånd som (i brist på mera heltäckande begrepp) det går an att kalla för livet OCH kärleken OCH allt det där är ju i viss mån jämställt med ett veritabelt kamikazeuppdrag.<BR>Flertalet av Adams knastertorra och mycket engelska utläggningar från böckerna; sånt som ofta tog honom hela kapitel att förklara, har bara brutalt uteslutits i Garth Jennings film.<BR>Det kanske också är betecknande att det har varit på väg att bli film av Liftarens guide... i över ett decennium. Men att det verkligen lossnade och verkligen blev en film ? först när Douglas Adams själv hade avlidit. Han lär ha varit oerhört petig med manuset, som han för övrigt själv var med och skrev, och något av en stoppkloss i det stundtals tröstlösa filmarbetet.<BR>Med det som bakgrund är det ju förvånande att det alls blev någon film. Och ännu mera förvånande att det blev en så riktigt bra film också.<BR>Berättelsen om Arthur Dent (Martin Free-man); som under en och samma morgon meddelas att (A)hans hus kommer att rivas, (B) hans bäste kompis Ford Prefect (Mos Def) egentligen kommer från en annan planet och (C) hela jorden kommer att gå under om tolv minuter, eftersom den ligger i vägen för en ny interstellär rymdhighway, innehåller i princip en överraskning av hisnande karaktär. Varje minut.<BR>Och de konstant märkliga varelser som Adams skapade (galaxpresidenten Zaphod Beeblebrox med sina två huvuden och tre armar, den manodepressive roboten Marvin med många flera) har man ockå lyckats levandegöra. På ett fullt ut tillfredställande sätt.<BR>Faktum är att Sam Rockwell, i rollen som den egotrippat charmige Zaphod, är en av filmens stora behållningar, med ett skevt leende ständigt spelande i något av sina ansikten.<BR>En annan är Zooey Deschanel som Tricia, som jordinvånaren Arthur förälskar sig i. Hon har varit med i några filmer nu och gör ett allt starkare intryck för var gång man ser henne.<BR>Det riktigt trevliga med filmversionen av Liftarens guide... är också att den ändå iakttar mycket av det så typiskt engelskt excentriska som garnerar Adams skildringar. Det är rätt mycket av den avmätta tepimplarhumorn överlyft till extraordinära omständigheter här. I mina öron något mycket sympatiskt. Wodehouse bland galaxerna, typ.<BR>Visserligen har man tvingats tränga ihop det ordentligt och naturligtvis är bok och film två helt separata medier, men likafullt är det så att de medelålders grabbar (det är i stort sett enbart sådana) som har jobbat med filmversionen av Adams tungt kult-certifierade romaner, har lyckats gira ihop en snyggt designad och av stilfulla specialeffekter djupt karakteriserat arbete.<BR>Någon brist på fantasi går det i alla fall inte att inlägga klagomål mot.<BR>Definitivt inte.<BR>PS. På grund av Luleåkalaset kommer Royal-biografen att hålla stängt fredag och lördag. </P>
Så jobbar vi med nyheter