Presidenthustrun Claire Underwood, nybliven FN - ambassadör, blir av den ryska manliga ambassadören förminskad med orden: Du är lika lite ämnad att vara ambassadör som jag att vara ”First lady”, följt av: ”Jag tycker om din klänning”. Claires hämnd är raffinerad och tanken går till Yvonne Hirdman som lika skickligt höjer sig ur den, av män, tilldelade rollen av passiv underordning.
Transportsträckan dit är förstås lång och först fogar hon samman en - inte memoar - det vill hon inte att Medan jag var ung, ska läsas som, utan: en historia med egot i centrum men också världen som egot bor i, påverkas av, slåss mot. Ett Sverige från 40-tal till 90-tal där kvinnors liv förändras från husmor till yrkeskvinna till ”nänujävlarskanifåsepåfan”.
Det är länge lite segt att ta sig igenom ”egohistorien”. Hirdman minns uppväxten och de många flyttarna: Stockholm, Malmberget, Oskarshamn och så tillbaka till Stockholm igen. Utdragen ur dagböcker, opublicerade böcker, genomgången av livet med tillhörande kärleksproblem, barn, 60-talets kårhusockupation, vänsterns annekterande av Grupp 8 och forskningsarbetet - där en överordnad stjäl hela sjok av texten – är erfarenheter många av oss i ungefär samma ålder och med likartad utbildningsgång, delar. Men enbart igenkänning räcker inte. Inte ens Thomas Manns dagböcker har någon större utstrålning.
Men det tar sig och när livet någorlunda lagt sig till rätta och ett växande självförtroende får henne att inte ge upp anspråken på professuren i kvinnohistoria 1988, som först är tänkt att gå till en man ”som inte vet ett dugg om kvinnohistoria, som är direkt fientlig gentemot kvinnoforskningen? Märkligt att han söker”, då är skildringen av det egna livet, som lett fram till modet att ta den striden, värt de kapitlen flera gånger om. Elden med vilken hon skriver det femton sidor långa brevet till utbildningsministern är en hänförande smocka mot saboterande män som känner sin egen privilegierade ställning hotad. Och hon vinner! ”För mycket ljus förmörkar själen”, som hon konstaterar redan när hon började doktorera i historia och blev ifrågasatt. När ”Sveriges kommunistiska parti 1939-1945” så är klar 1974 får den en recension, i Norrskensflamman, där Hilding Hagberg svär över att hon sålt sig som hora åt kapitalet för doktorstitel och feta honorar.
Att inte tro sig vara värd är en del av kvinnohistorien. Hirdman, trots uppenbar styrka och intelligens, tvivlar ofta på sin förmåga: Lilla jag? Fegisen? Den okunniga? Har de valt mig? Det tar decennier, skriver hon, innan hon känner sig godkänd, kanske först genom Svenska Akademins pris 2005.
Det som fängslar mest i boken är analysen av dagens feminism. Den enhet som kvinnorörelsen hade på 60- och 70-talen har gått förlorad, menar Hirdman. En kvinnokonferens i New York om feministisk politik – nu, upprör. Vad är feministisk politik NU? Nu är vi långt från den ”enkla sjuttiotalsfeminismen”, där ”kvinna” står stadigt i mitten. Det som står i mitten nu rör ”sexuell identitet”. Hon känner inte igen sig.
Genusteorin är inte så tydlig längre när vi inte inordnas i något bestämt, inte ens kön. När vi identifierar oss som vad som helst blir det svårt att bygga teorier och gemenskap. Hirdman säger inte det, men kanske menar hon att detta att para ihop queer med genus är en allvarlig felbedömning. Man pratar inte längre om kvinnligt förtryck utan om vit norm eller rasifiering, som om hedersvåld, kidnappning och våldtäkt av kvinnor i världen inte existerade. Feminismen blandar och ger från alla möjliga olika källor, konstaterar hon. Utan att bekymra sig för om det går ihop. ”Och där underordningens hårda grepp lossnat försvinner också den varma känslan av tillhörighet. Kvinnor – som människor är mest”.