Himmelskt av Schaffer och Wargh

Harpa och trumpet är väl de instrument vi närmast tänker på då vi talar om himmelsk musik? Det var dock helt andra strängaspel och pipor som ljöd i Öjeby kyrka på onsdagskvällen, men likväl nog så nära himmelsk musik som man kan komma. Domkyrkoorganist Marcus Wargh och gitarrist Janne Schaffer, båda virtuoser inom sina respektive gebit, bjöd på musik som fullständigt hänförde publiken. Den enda kritiska synpunkt som kan framföras riktas till arrangören som inte såg till att begränsa fotografernas arbete så att störningarna för de lyssnande blev rimlig. Ett varierat program framfördes, personligt sammanhållet av Janne Schaffers mellansnack. Applåderna blev allt längre för varje stycke och när sista numret, Elvis Presleys Can’t help falling in love with you tonat ut som ett mäktigt postludium, ville de stående ovationerna aldrig ta slut. Stycket Claire, komponerat av Schaffer till minne av sin mor, var fyllt med det vackraste vemod. I psalmen Det är en ros utsprungen föddes varje ton med samma smärta som knoppar sägs brista. Klangen i de båda instrumenten smälte samman så att de tycktes vara ett enda instrument. Marcus Wargh framförde Toccata och fuga i d-moll av JS Bach med fenomenal intensitet och spänst. Upplevelsen förstärktes av att orgeln i Öjeby kyrka är placerad så att organisten sitter vänd mot publiken. Att orgelspel är ett intensivt fysiskt arbete blev tydligt och Wargh är en mycket uttrycksfull musiker. Även Janne Schaffer är i musiken med hela sin varelse och att vi just hade musikerna framför oss istället för på läktare bakom oss, gjorde denna konsert dubbelt intressant. Marcus Wargh och Janne Schaffer är båda skickliga improvisatörer, vilket vi fick njuta av genom hela konserten. Välbekanta stycken som Jag vill ha en egen måne och Så skimrande var aldrig havet blev liksom till helt nya skapelser i dessa båda herrars händer - himmelskt vackert! När kan man kalla musik himmelsk? För undertecknad är det när melodi och harmoni berör på ett sådant sätt att livets allt av glädje och sorg, kärlek och längtan landar i ens hjärta och får det att brinna. Det är musik vars ton och klang är tidlös och utan tydlig signatur och som ljuder kring oss hela tiden fastän vi inte alltid hör den. Den bär på evighet och oändlighet. Särskilt i improvisationerna blev Wargh och Schaffer i sig själva till instrument som tog ner och tog in den musiken till oss. Efter extranumret Tid, en improvisation av Schaffer, lämnade festspelspubliken Öjeby kyrka och gick ut i sommarnatten berikade på djupet. Att orkestern i himlen skulle förstärkas med kyrkorgel och elgitarr vore en nåd att stilla bedja om.