Himlen har lagt armen om halsen på själen
För 50 år sedan fick Jiménez nobelpriset i litteratur. Han kom aldrig till Stockholm för att hämta det. Två dagar efter Svenska Akademiens beslut dog hans hustru Zenobia. Hon var musan och rodret i hans liv och inte långt därefter var också han själv död. I den spansktalande världen räknas han ännu till giganterna. I Sverige har han försvunnit in bland skuggorna.
- Men nu tar vi honom hit till Korpilombolo, säger litteraturvetaren och initiativtagaren till Nattfestivalen Julian Vasquez och ser glad ut.
Nobelpristagare 1956
Ett av de många högklassiga upplevelser Korpilombolo bjuder dessa ljusa mörkerdagar ägnar han och hans kollega Elena Lindholm-Narváez åt Jiménez, vars Nobelpris 1956 ifrågasattes av en del svenska intellektuella. Hans dikter hade just översatts av Hjalmar Gullberg, som själv satt i Akademien. Var det inte något skumt med det? Och hade han verkligen varit nog aktiv i motståndet mot Francodiktaturen, han som talade om poesin som ett fredens rum.
Att benämna världen på nytt är poetens uppgift, menade Jiménez. Att få fatt i det egna jaget som så lätt upplöses och försvinner i dagens och dagsljusets anstormning av intryck. Det är bara i natten, när vardagens flöde upphör, som jaget får fast sig självt. Det är då det magiska kan ta form.
Natten besjungs av poeter
- Alla romantiska poeter besjunger natten, säger Julian Vasquez. Det är därför Korpilombolo har en så bra framtid. Det är i tystnaden och i dialogen de rätta orden kan hittas.
Jiménez hade sina rötter djupt i Andalusien, men hans ställningstagande mot Franco och fascismen drev honom i landsflykt. Han blev en provinsiell kosmopolit. I Silver och jag som Anton Raukola läser högt ur på Medborgarhuset i Korpilombolo- utan åthävor, förlitande sig på textens enkla storslagenhet - rider Jiménez ännu i sakta lunk fram genom de stilla spanska byarna. Åsnan Silver är den vän och tysta filosof han samtalar med.
Vackra formuleringar från Jiménez-seminariet fortsätter att röra sig i mitt huvud. Om kampen som ständigt pågår mellan substantiv och adjektiv. Om substantiven som drar sig tillbaks när adjektiven blir fel. Och om att visdom bara kan alstras med hjälp av språket. I tystnaden och i dialog med andra.
40 ungdomar skapar dikt
När över 40 ungdomar från högstadiet i Korpilombolo oväntat stormar in för att vara med i vår skrivarstuga kan jag behålla lugnet och tillsammans gör vi en dikt om byn där himlen för några dagar lagt sin arm om halsen på själen:
Korpilombolo är svart. Korpilombolo är dött
Svart som natten när man vaknar och är trött
Det är fint när man vaknar och julstjärnan lyser
Korpilombolo är vitt. Vitt som snö. Just nu färsk snö.Korpilombolo är rosa. Ljust rosa som solen målar skogen.
Korpilombolo sprakar när norrskenet lyser
När den hårda isen knakar under skorna
och när foten tar vid snön.
Tystnaden är också ett ljud
som bryts när skotern vrålar förbi på sjön
och när traktorskopan tar i backen.
Avlägset hundskall.
Det smäller i träden.
Korpilombolo. Det är lugnt det.
Det kryper i kinderna och nästippenDet luktar hundskit när man kommer nära hagen
Det luktar målarfärg från Polarfönster och rök från skorstenarna och den
vedeldade bastun.
Men snön luktar inte.
Jo, friskt doftar den.
Så jobbar vi med nyheter