De verkar ha en väldigt hög lägstanivå med tanke på att senast jag såg dem var i en skithåla någonstans i södra Dalarna, och ändå var de lika bra. Min analys är att trummisen Josephine Forsman är alltför osynlig på den senaste skivan och att albumet därför framstår som mesigT och intetsägande. På scen hamrar hon på trummorna som om det här skulle vara hennes allra sista spelning någonsin. Och den skillnaden gör att Sahara Hotnights plötsligt känns som ett band att räkna med i framtiden. När jag hörde Sparks hade jag nästan gett upp hoppet. Nu känns till och med coverlåtar som Wide River sköna på scen. Däremot tycker jag att de ska ta coverversionen av Foo Fighters Big me och lämna den någonstans långt ute i Saharaöknen - poänglös, dålig och ointressant. Tjejerna verkar inte heller vara särskilt benägna till att komma med några större överraskningar. De ser rätt coola ut på scen och spelar låtarna som man förväntar sig av dem. Inget mer. Det kan förstås vara ett sätt att genomföra en tajt och sammanhållen spelning (och det är den). Men det enda som överraskar är att Josephine Forsman lyckas nå fram till publiken, bland annat med gester, trots att hon sitter bakom ett trumset. I publikens sorl kunde jag höra folk som sa "de är så bra". Och det är bara att instämma. Sahara Hotnights håller hög standard. Men de känns mogna för att kunna ta både musiken och scenshowen till nya höjder. Varför inte bjuda in en manlig artist som kan göra den lugna och fina Mess around tillsammans med Maria? Det hade blivit ett perfekt extranummer. Sämsta låten: Big me.
Bästa låten: Visit to Vienna.
