Herr och fru Svennebanal har problem

En galen natt med äkta komikerparet Tina Fey och Steve Carell börjar lovande. Då träffar den mitt i medelåldern med sin skildring av ett par i äktenskapets första världskrig: det där man är nedgrävd i varsin skyttegrav mellan nyförälskelse och skilsmässa och satt under ständig beskjutning av små barn och stora karriärkrav. Men just när man hinner tänka att partners kanske borde vara som amerikanska presidenter - omprövas vart fjärde år och få hänga kvar i högst två perioder - sticker filmen iväg i en helt annan riktning. Bitterfittan blir Snabba cash och plötsligt får herr och fru Svennebanal helt andra problem än dagishämtning och RUT-avdrag. Maffian förväxlar dem med ett annat par och vill ha deras villarumpor på ett stort silverfat. Den här utvecklingen är förstås oerhört mycket mer spännande för filmens huvudpersoner, som aldrig varit med om något så oväntat och märkligt, än för publiken som är med om det i varannan film. Tyvärr är En galen natt ordentligt fastklämd mellan sina genrer. Så fort det blir lite spännande avbryts det av ett tråkigt skämt, och när det någon gång känns småskoj kommer en ny meningslös pistoljakt. Steve Carell och Tina Fey behöver inte bevisa att de kan vara roliga, men någon kunde tala om för dem att även om "vagina" förvisso är ett skojigt ord kan det inte bära upp en hel film.

Herr och fru Svennebanal har problem

En galen natt är ordentligt fastklämd mellan sina genrer. Så fort det blir lite spännande avbryts det av ett tråkigt skämt.