Jag försöker hitta en fast punkt i Tingstens världsbild. Det är under läsningen av Per Wirténs mycket välformulerade biografi och det är nödvändigt eftersom jag tillhör en generation för vilken Tingsten aldrig riktigt existerade. De tolkningsföreträden han ställt i DN hade ersatts med Olof Lagercrantz’, efterföljaren och detronisatorn. Tingsten var en icke-figur i vår idévärld, vi visste att han förklarat ideologiernas död men trodde inte på det.
Hur bestämmande han var en gång klargör Wirtén och fäster samtidigt beteckningen "kulturradikal" vid honom. Vilket kanske stämmer. Född 1896 och socialist i ungdomen, vänsterfalangen inom socialdemokratin på 1930-talet, på 1950-talet förespråkare för Nato-medlemskap och svensk atombomb. Ändå förespråkare för ATP under samma årtionden och alltså på kant med resten av borgerligheten, "klassegoism" kallade han deras motstånd mot pensionsrättvisan. Det mest karaktäristiska för Tingsten är hans obestämbarhet.
Han gör sina avfall, som en 1900-talets Geijer, men betydligt fler och kanske är det därför han är kulturradikal. Fast hans vettlösa förföljelser av enskilda ministrar inom socialdemokratin och hans ställningar under kalla kriget känns allt annat än radikala. Ändå kan han mot sextiotalets slut uttala sig positivt om kollektivt ägande och utökad kontroll av näringslivet och ta avstånd från de ledare han skrev 20 år tidigare (Min politiska horisont 1969).
Länge får mina bilder svårt att gå ihop i Wirténs bok, det bleka minnet av den borgerligt aggressiva mannen (med den pipiga rösten) och den frejdiga radikalen vill inte samsas. Men allt löser sig med femtiotalets nya värld, Tingstens absoluta höjdpunkt och hans fall. Han kunde aldrig förlika sig med Sovjetväldets ofrihet och såg förstående på Koreakriget. Tredjeståndpunkten, som vägrade ställning mellan öst och väst, såg han som en styggelse och hatade förstås Karl Vennberg. Som ledarskribent är han ofta lågt demagogisk, realpolitiskt opportunistisk och väldigt långt från det kulturradikala. Man måste förstå honom som en pendel, igångsatt av tiden.
Hans existentiella inställning till skrivandet gör också alla konflikter övertydliga, det gäller alltid livet. "Skriv till 100 procent även om du bara är övertygad till 51 procent". Devisen gjorde kursen svängig och Tingsten blev - över tid - oenig med sig själv. Humöret kan beskrivas som jämnt, han var dominant ursinnig, hans polemik alltid dödande. Någon distans till tidsandan visade han inte.
Vad är då det kulturradikala? Jo, allt det som föregår det radikala 1960-talet, det som river ner borgerlighetens fasta anläggningar. Wirtén lägger fram namnen och ärendena som han släppte fram; Hedenius kritik av religion och kyrka, Mobergs angrepp mot rättsrötan och monarkin, Sven Östes reportage om de sista kolonialkrigen och så Lagercrantz som hans fullföljare. Här är Wirtén verkligen intressant och visar hur Tingsten möjliggör socialdemokratins totala dominans genom att göra rent hus med den gamla ideologin. Därför fanns det inget motstånd mot den nya vänsterns flodvåg, borgerligheten hade tappat bort sitt tolkningsföreträde. Nå, det skulle återkomma.
När Tingsten "kommer ut" som liberal 1945 är alla nyanser och reservationer försvunna, tiden slår pendeln i ny riktning. Det opportunistiska draget förminskar honom, medan hans formulerade otrohet mot ideologierna förstorar honom. Han är en fascinerande bild av det skede som nu klarnar till historia.