Herakles och maktens vanmakt

I Theodor Kallifatides roman Herakles är myten återbrukad som en berättelse om hur makt urholkar människan, hur styrka föder svaghet, hur en hjälte till slut bara definieras som den som alla är rädda för. Hans mor hette Alkmene, hans far var storguden Zeus. Som sin vana trogen förförde vackra kvinnor varhelst han såg dem, gärna i skepnad av någon de verkligen älskade. Att Zeus själv var gift var ett internt familjeproblem.
Att Herakles ska bli ett eget familjeproblem förstår man tidigt, han är försedd med sagolika kroppskrafter men fumlig, stammande och osäker. Hans livsvandring måste bli fylld av stordåd, död och lidande, inte alltid i proportion till varandra. Han förvisas ur sin stad som mycket ung efter att i vredesmod ha slagit ihjäl sin lärare, med ett enda slag. Att läraren var den som slog först hjälpte inte, men den lysande retorikern Radamantes från Kreta talade för Herakles sak så väl att hans liv skonades.
Den retoriska striden mellan Radamantes och "åklagaren" är ett lysande exempel på återbruk, en elegant fäktning om liv, död och rättvisa som har evig giltighet, åtminstone i ett rättssamhälle.
Herakles hade kunnat bli folkhjälte, kung, en civilisationens upprätthållare. Ibland är han också i närheten av att lyckas, men mörkret i hans styrka tar överhanden, gör honom till barnamördare och dömd att för alltid sona sitt brott. Vilket ju inte kan sonas, allrahelst som det var de egna barnen han dödade. Han kan vinna världen, men för varje sagolikt dåd han genomfört, växer meningslösheten i hans själ. Friheten är inte ämnad för Herakles, den största glädjen, livets själva mening upplever han först när han vikarierar som världsalltets uppbärare åt Atlas. Plikten, inte friheten, kan han bära, om den så är tung som hela världen.
Kallifatides gör Herakles levande och nästan trolig. Han berättar flyhänt och enkelt om de tolv stordåd Herakles utför som soningsoffer hos den äcklige kung Evristeas av Mykene, tillika hans kusin. Som hjälte var Herakles väl förberedd, tonårig dödade han ensam ett fruktansvärt lejon, lika ung besegrade han hemstaden Thebes fiender, inte helt ensam, men ändå.
Styrkan gör honom till hjälte, men våldet blir självgående och stordåden liknar till sist bara väldigt stora nidingsdåd. Kanske blir Kallifatides skildring då också aningen förströdd, de avslutande 70 sidornas bataljer och eskapader tynger och tänjer på romanens dramatik. Att Herakles måste förgås är ju uppenbart, men det blir för många larmande episoder dessförinnan.
Berättelsen om Herakles är lättläst som en deckare, sorgset skön och till sist djupt tragisk. Nu som förr. Som alltid bär Kallifatides fram stränga och klassiska lärdomar av moralisk art. I Herakles fall handlar det naturligtvis om makt och övermakt, om styrkans svaghet och maktens vanmakt. En dialektik, som både i formulering och utförande, känns klassisk även den. Kanske kan man säga att han förmedlar till oss en klassisk kanon på oväntade vägar.