Hennes tankar behövde en form

Det har sagts att en bok förlänger ett konstnärskap. Det har också sagts att livet är kort men konsten är evig. Detta påstående förutsätter ju att konsten överlever sin egen samtid, och samtid brukar ju som bekant gå över med tiden. Det finns konst som är så tidsbunden att den förlorar en del av sin bärkraft när samhällsklimatet förändras. Nya motiv kommer med nya agendor. De här tankarna kommer för mig vid läsningen av boken om Sollefteåmålaren Atti Johansson utgiven av Sundsvalls museum 2007. Barbro Björk som är intendent på Sundsvalls museum skriver förordet och en introduktion. Barbro Werkmäster skriver en essä om Johanssons don Quijote-perspektiv i stafflikonsten medan Mailis Stensman beskriver hennes miljöpolitiska engagemang i de stora offentliga utsmyckningarna. Boken har ett bra bildmaterial i färg, men det biografiska faktamaterialet är mer kataloglikt. Atti Johansson, som var barnfödd i Kiruna 1917 och generationskamrat med andra Kirunamålare som Alvar Jansson, Sten Kauppi, Fritz Sjöström och Aili Kangas, gick bort 2003. Det ligger nära till hands att tro att det kulturella klimatet i gruvstaden, skapat ur Hjalmar Lundbohms visioner om det goda samhället, där kultur och politik var en självklar del av människors livsmiljö, kunde ha väckt den unga Atti Johanssons intresse för konsten, kanske också hennes politiska engagemang, som går som en röd tråd genom en stor del av det presenterade text och bildmaterialet. Hon har ofta framställts som en agitatorisk konstnär, så även i de här texterna, men man skulle också kunna se det så att hon var ett sannskyldigt barn av sin samtid. Vilket decennium man nu än väljer att se hennes konstnärskap utifrån. I en bild från 1954, en utsikt från familjens sommarhus mot Multrå, anar man samtida puristiska influenser. En Helge Lindensk form- och färghållning. Tiden blir också tydlig i hennes assemblagebilder från 1960-talet, vilket påminner om Louise Nevelsons tredimensionella collage i lådor eller kombinationsmålningar av Robert Rauschenberg. De stora offentliga målningarna får i början av 1970-talet en anstrykning av popkonst. Mot slutet av samma årtionde blir hon en företrädare för tidens politiska agitationskonst med ett måleri som påminner om Birgit Ståhl-Nybergs och andra målares som var i ropet på den tiden. Atti Johanssons bilder under 90-talet blir, liksom hennes samtids, mer inåtblickande. På något sätt går det att läsa tidens gång i hennes presenterade oeuvre. Ingen skugga över det, det vittnar bara om intresse och engagemang i tidens frågor och en metod att använda konsten för, som hon uttryckte det, ?min tanke behöver en form?. Bilden blir en väg till insikt både på ett personligt plan och för betraktaren. Kan man dessutom som Atti Johansson formulera utsagorna på ett intresseväckande sätt så kan ju faktiskt konst, som en del av samhällsdebatten, göra skillnad. Boken slutar med en indignerad reflektion över varför Atti Johansson inte omnämns i 1900-talets svenska stora konstöversikter. Den frågan är frågan är väl tämligen lättbesvarad ? fel kön, fel ursprung, fel sida om Dalälven, fel ålder, fel dialekt, fel politisk färg.

Hennes tankar behövde en form

Kirunafödda konstnären Atti Johansson presenteras i en ny bok.