Hendricks bättre på sin vanliga repertoar

Så har då er recensent bevistat en jazzkonsert å yrkets vägnar trots heliga löften till mig själv att aldrig göra detta. Inte för att jag ogillar genren, tvärt om, jag lyssnar och spelar den gärna. Men därifrån till att skriva om det känns som ett långt steg. Nu lockade dock den lömske redaktören med Barbara Hendricks, som hon vet att jag är mycket svag för, och då var det ju helt omöjligt att säga nej. Där har ni förutsättningarna för denna recension. Konserten inleds med att mycket läckert stycke komponerat av Magnus Lindgren. Kombinationen av klarinett och massor av reverb gav en känsla av vall-musik. De övriga musikerna smyger sedan nästan omärkligt in och mycket soft framförs det hela. Just det mjuka anslaget visade sig vara ett signum för hela konserten. Mjukt, städat och mycket stämningsfullt. Sedan gör då kvällens solist, Barbara Hendricks, entré. Jublet som mötte henne gav en hint om vad som verkligen hade lockat merparten av publiken denna kväll. En världsstjärna på besök lockar, även om det för kvällen inte var hennes vanliga repertoar som stod på programmet. Och just detta med repertoaren var det jag oroade mig mest för inför konserten. Skulle hon verkligen kunna sjunga jazz? Hemska minnen av Sylvia Lindenstrand från 1980-talet sa att detta skulle kunde låta hur som helst. Men jag kunde snabbt lägga mina värsta misstankar åt sidan. Hon sjunger ett antal standards och tillsammans med kvartetten får de fram en stämning som är mycket intim. I ett antal låtar sjunger hon ackompanjerad av bara ett instrument, i till exempel Hush now, don’t explain är det bara Magnus Lindgrens klarinett som kompar eller varför inte ta Mood Indigo där Fredrik Janssons bas står för ackompanjemanget. I just de låtarna sjunger hon mjukare och mer lyhört. I ordinarie programs sista låt, Oh Lord I’m on my way lämnar hon dock jazzen långt bakom sig och vi får höra ett riktigt bravurslut i ren klassisk anda. Men det som framför allt sitter kvar i minnet efter konserten är två instrumentala låtar. Duke Ellingtons Caravan låter musikerna spela ut lite. Här gör Lindgren ett mycket läckert flöjtintro där han både spelar och sjunger samtidigt. Svänget som uppstår när låten brakar igång är häftigt och äntligen får Jons Holgersson spela ut lite på sina trummor. Mathias Algotsson spelar den egna låten Algots Blues så att man häpnar. Riktigt roligt. Barbara då? Jag längtar redan till nästa gång hon kommer hit för då skall hon sjunga sin vanliga repertoar igen och det är mycket bättre.

Hendricks bättre på sin vanliga repertoar

Hemska minnen från Sylvia Lindstrands försök att sjunga jazz på 1980-talet kom på skam under Barbara Hendricks jazzkonsert i Piteå på torsdagen.