Hemtrevlig americana

Man blir inte bara lite förvånad när man stiger in i den lilla salen på Kulturens hus och inser att den är nästan fullsatt. Det handlar ju knappast om några stora stjärnor, det är Swinging Doors från Luleå. Förmodligen har de en trogen americana-fanbase här hemma. Det är fullt förståeligt när man hör vissa av låtarna som skrivits av frontfigurerna Maria och Björn Erixon. Några är riktigt starka. Mellansnacket är så oansträngt att jag ibland får för mig att Maria Erixon är min mamma som lärt sig att spela gitarr och sjunga med sydstatsdialekt (hon låter som sångerskan i Dixie Chicks). Swinging Doors är som två klämkäcka föräldrar (en av låtarna heter Lonesome Mother Blues). Exakt, jag känner mig inte riktigt som målgruppen. Men jag kan ändå i viss mån uppskatta Swinging Doors alternativa country som när allt kommer omkring är en kopia av den amerikanska varianten. Trots allt är det svårt att hitta en spelning i Luleå en vanlig torsdagskväll där någon spelar steel guitar. Visst, det är uppenbart att musikerna är duktiga, men materialet är alltför likartat och ibland känns det som att vissa låtar aldrig tar slut. Dessutom spelar bandet i drygt 110 minuter och man känner sig lite rastlös efter den första timmen. Med tanke på att publiken högljutt krävde extranummer kan de inte ha haft det så tråkigt. Lustigt nog började inte åskådarna klappa till musiken förrän under näst sista låten. Innan det var de helt orörliga. I annonserna stod det att Swinging Doors med vänner skulle spela. Men en vän var sjuk. Om den vännen hade varit Dolly Parton skulle Swinging Doors ha fått en trea. Nu låter jag kanske lite gnällig. Jag hade faktiskt rätt trevligt.

Hemtrevlig americana

Swinging Doors Kulturens hus Lilla salen 5 februari 2009