Hemma hos Oates

Det är en problematisk dagbok eftersom den framför allt visar den starkt kontrollerande, genomanalytiska och instrumentella sidan hos Joyce Carol Oates. När hon skriver spontant är det i själva verket eftersinnat och när hon tänker efter kan hon bli djupanalytisk över många sidor. Låg, ursinnig eller hämndlysten är hon aldrig. Den dagbok som nu ges ut sträcker sig från 1973 till 1982 och Oates är verksammare än en tomtefabrik hos Disney, skriver, undervisar, umgås, reser. Att kalla henne disciplinerad är löjligt, några demoner tycks aldrig få spy sitt tvivel över hennes idoghet, ja det skulle vara de psykosomatiska lidandena då, hjärtrusningarna och ätstörningarna. Men hon är starkare än en oxe i sin spädhet, att hon alls kunnat överleva förlusten av maken förvånar, så oerhört sammanvuxna verkar de i dagböckerna. En ungdomskärlek som varade i 48 år, de tänker i varandra, pratar i varandra, lever. Ja, hon arbetar, läser, skriver dagbok, arbetar ännu mer, föreläser och umgås med samtidens litterära giganter, en Susan Sontag, en John Updike. Allt håller hon under kontroll, även den galne A.K, urtypen för en havererad amatörskribent som förföljer henne under några år. Man slås av hennes enorma bredd, hennes förmåga att till synes begripa allting genom att helt enkelt beskriva det; modern konstmusik, alldeles för cerebral för att leva vidare, klassiska författarskap, Rilke är svårt överskattad, eller vanlig amerikansk vardagspsykologi. Det man kan sätta ord på blir aldrig hotfullt, kanske är det så hon motar demonerna? Naturligtvis reser hon den fråga om kvalité som just nu betraktar oss alla, inklusive kulturutredningen, med sina kritiska ögon. I Oates sällskap blir den enkel, hon är helt enkelt från en helt annan dimension än Liza Marklund eller Lotta Lotass, för att nu välja från bägge ändar av svenska spektrat. Hon skriver bättre, hon tänker djupsinnigare och rikare. Hon är en viktigare författare, ingenting kan ändra detta. När boken inleds 1973 är det tio år sedan hon debuterade, hon brottas dagligen med en av sina största projekt, The Assasins. När den avslutas, 1982 sliter hon ont med en postmodernt influerad bok Mysteries of Winterthurn. Hon är ett världsnamn, men lever som vanligt djupt nersänkt i arbete och mer arbete, essäer, prosadikter, noveller hon skriver när romanen hakar upp sig. Den 15 januari 1982 är Oates iskallt iakttagande om författaryrket: "Det handlar bara om yta, skicklighet, form, ’tonfall’. Det är dessa beståndsdelar som författaren bryr sig om, blir besatt av. Stycken. Meningar. Ord." Men så kommer bråddjupet, de meningar som gör att man vill fortsätta läsa henne: "Men bortom sidan, bortom själva historien, vad är det som försöker tala?" Och lite längre fram, i mars: "Vad jag längtar efter att absorberas av en roman, efter dess tyranni och den ängsliga intensiteten ..." Man kan fundera hur hon bär sig åt, denna produktivitet? Svaret får man 1975, under arbetet med romanen Childwold gör hon ett uppehåll i dagboken på sex veckor. Inte en rad, utom i romanen förstås, den skriver hon färdig genom att producera 300 sidor i ett enda svep. I den upplysningen kommer man aningen närmare fenomenet Oates.