Helt utan krusiduller

NEJ NI SOM läser i faktarutan intill ser rätt. Det ska faktiskt stå där: "inget betyg". Och det har ingenting alls att göra med att FV den här kvällen skulle varit så dåliga att betyg inte kan delas ut, tvärtom. Jag kände bara. Jag kan inte. Alltså vad skulle poängen vara med att Klas, stans mest kända hiphopare (skämt) skulle sätta ett betyg på något han bara hört på radio. För så är det. Jag har aldrig knapptryckt mig igenom ett enda album med FV. Jag hade i och för sig tänkt göra det inför det här giget men så blev jag sjuk hela veckan som varit och därav intet. Så bäst för oss alla är väl bara om vi släpper det pretentiösa och så koncentrerar vi oss på vad jag tyckte om upplevelsen av att se min första Florence-spelning, känns som bäst mot er också. Och gud va skönt det blev att fortsätta skriva helt plötsligt. Okonstlat. FÖR UNGEFÄR SÅ är det ju som FV vill ha det. Utan krusiduller. Det är omöjligt att titta på det här bandet utan att tankarna flyr till Håkan Hellström, The Clash eller klassiskt Göteborgs-blåspop. Eller kanske allt på samma gång. Med en massa flanellskjortspop ovanpå. Love Antell tjatar om att han fått låna en distpedal av Mattias Alkberg och att Australien är ett skitland som har bordeller som går så bra så de introduceras på börsen. Och det kan man ju hålla med om. Men mest vill jag se mer av det som fler innan mig har kallat för ett soundtrack till den pubertala svenska arbetarklassromantiken. Låtar som Pokerkväll i Vårby gård eller Upp på Sociala, ner på Systemet är egentligen inget som varken Timo Räisänen eller Moneybrother inte redan öppnat våra ögon för. Men för den skull sagt saknar inte alls bandet ett eget uttryck. Allt bra musik är inte originell. Det kan räcka gott med att den är alldeles underbart okonstlad också.