Helt snärjande som läsupplevelse

Niklas Rådströms nya roman Månens anförvant är överdådigt rik. Myllrande som en barockmålning fastän tiden är en annan och mer upplyst. Som en spegel av denna sin tid lever. Lorenzo Da Ponte sitt liv. Han är en helt verklig figur ur historien, men så händelserik som bara fiktionen vanligtvis kan formulera. Jo, han fanns på riktigt, hans livsbana sträckte sig mellan 1749 och 1838, från Venedig till New York, från judendom till kristendom, från gamla världen till nya. Han var präst, librettist, alltså textförfattare till operor, lärare i retorik, tobakshandlare, förläggare, hovpoet, professor i italienska. Han skrev för Mozart, Salieri och flera nu bortglömda, han stod nära kejsar Joseph II, var uppburen, hyllad, berömd. Kanske just därför låter Rådström honom uppträda som en ständig förlorare i alla sina framgångar. Ständigt på flykt undan sina kreditorer, ständiga byten av bostadsort, mecenater, verksamheter. Briljant begåvad, men ömhudad i affärer, vilka han ändå ägnar både tid och lust. En betänklig kombination. Till slut grips man av stor ömhet inför denna mångsidiga figur, han lånar drag av den Mozart han älskar så djupt, är ytterst sårbar. Det är en fröjd att läsa Rådströms lätt pastischfärgade språk där Da Ponte själv för pennan. Visserligen gör den starka spegel-effekten i romanen att huvudpersonen själv framträder endast som skugga över omgivningen. Men denna omgivning är desto mer livaktigt och färgrikt framställd. En spegelbild visar ju allt annat än spegeln. Här visar den världsstaden London, det nyss erövrade Venedig, hovintrigerna i Wien, New Yorks blandning av hejdlös entreprenörsanda, kulturtörst och rå girighet. Den visar hur Da Ponte drivs över länder och världsdelar, ständigt lämnande någon att gråta på kajen. Hur han luras av den nya världens förslagenhet och av den gamla världens avund. Men passion och lusten till kulturen gör honom till offer, han lär sig aldrig beräkning och spel. Han blir en arketyp över konstnärssjälen som inte är av denna världen utan från en mer andlig sfär. Han faller i hänryckning inför vackra bokband med sina älskade, italienska klassiker, sätter sig gärna i skuld för att få dem, och måste naturligtvis sälja dem för att föda familjen. Men han kan samtidigt ställa det så att hans bodbetjänt ständigt drar honom vid näsan och till sist rymmer med hela dagskassan. Helst dröjer jag vid de ständigt återkommande minnesbilderna av Mozart, ofta som tagna ur Formans berömda film. Den pruttskämtande komponisten vars far är ett ständigt ovädersmoln för sinnesfriden, lika genial som bräcklig. Det är mycket vackert och mycket sorgligt. Konstnären som offer, helt oskyldig och just därför utsatt. Det kan kanske kritiseras som en romantisk kliché, det är likafullt mycket vackert. Månens anförvant är ett stort uppslag över en fantastisk värld där skönheten är lika närvarande som rättfärdigheten är frånvarande. Det är en av de bästa musikskildringar jag någonsin läst. Niklas Rådströms återkomst till romanen är helt snärjande som läsupplevelse, den tar alla ens känslor i pant och lämnar inte tillbaks dem förrän den sagt sitt sista ord. De som sägs när librettisten Da Ponte klättrar rakt in i de gamla sånger som hans mor en gång sjöng.