Helt rätt ? men ...

Enmanskonsert Tomas Andersson Wij och Nina Kinert (förband) Onsdag 19.00 Ebeneser, Luleå Publik: ca: 250 Betyg: 2 hästar Jag har ett oerhört komplicerat förhållande till Tomas Andersson Wijs musik. Det blev väldigt påtagligt för mig själv med den här onsdagskvällen i färskt minne. Efter att Wijs musik genom åren mest svischat förbi i periferin, utan att jag har skänkt den någon djupare tanke, eller intresse har jag den senaste veckan hårdlyssnat in mig på det han gör, eftersom jag dels intervjuat honom för den här sidan inför konserten ? och nu även besöker en av hans konserter på riktigt (har dock fusktittat på ett par tre låtar för ett drygt år sedan). Låt mig förklara vidare varför jag är så kluven. Å ena sidan har jag väldigt svårt för många av hans låtar, hans framställningssätt av samma låtar och det faktum att hela hans artistuppenbarelse känns så extremt ?bror duktig?. Men så är jag också lillebror (min storebrorsa var världens bästa så inte för det ... men) och har alltid haft svårt för personer som alldeles för uppenbart tar sig själva och det dom gör på för stort allvar. Nu säger jag nödvändigtvis inte att Tomas Andersson Wij tar sig själv på för stort allvar på ett privat plan, men hans artisteri känns i alla fall farligt nära. Men så har vi den där andra sidan. Den när några av Tomas Andersson Wijs låtar berör mig å det djupaste vid ett par tre tillfällen (Blues från Sverige, Sommaren - 77 och den där låten om Tommy och hans snygga mamma, som jag inte vet vad den heter). Grejen är att han ständigt balanserar på en tunn linje mellan: 1. Den där bror-duktig musikern som är så bra på att spela gitarr, munspel, sjunga och uppträder intellektuellt, är vältalig och skriver fina låtar om små episoder i hans liv (typ den då hans familj gömde flyktingar på 1970-talet). Och 2. Den där talangfulla, intellektuella artisten som i bästa fall skulle beskrivas som blåkopian av hur ett stort skivbolag skulle stöpa den ultimata singer/songwritern från Sverige och hur han uppträder. Tomas Andersson Wijs musik låter helt rätt. Egentligen. Den skulle bara behöva ruskas om, skitas till och svettas ut ur samma man som skrev den en riktigt bakfull söndagsmorgon ? om ni förstår vad jag menar. Lite mer Micke Persbrandt och mindre Ernst Kirchsteiger skulle inte skada. Det där riktiga könet i låtarna finns där för sällan. Exklusiviteten likaså. Rader som ?plogbilen kryper längs med gatan ? och snögubben har en plasthinkshatt? hade fått mig att zappa om jag suttit i TV-soffan. Medan Sommaren - 77 ensam ? är värd halva entrépengen, tyvärr dock plasthinksraderna betydligt fler än Sommaren -77-låtarna.

Helt rätt ? men ...

I går spelade Tomas Andersson Wij på Ebeneser i Luleå. Norrbottens-Kurirens Klas Granström var kluven över upplevelsen.