Visst bläddrar de igenom, läser också, men så selektivt att hela affären klaras av på fem minuter. Och aldrig att de skulle betala fyratusen för den.
Den moderna tidningen och det demokratiska projektet kom samtidigt och ut kom medborgaren. Den som inte var undersåte utan samhällsbärare, oavsett ställning, den som läste, skaffade insikt, tog ställning och initiativ, husets herre läste, men pigan också. Demokratin blev en nödvändighet, och tidningen blev mötesplatsen, speglingen av det som skedde och det som borde ske. Den som inte var fri ville bli.
En av de vackrare höstdagarna grips jag av städraseriet. De överfulla förrådens galenskap. Fyra kilo klipp bär jag ut, berg av dagstidningsremsor och jag funderar: hur mycket väger några tusen textfiler, hur luktar de, väcker trycksvärtans ord andra tankar är skärmens ljusskimmer? I en vetenskapsartikel ser jag att pappersläsaren minns bättre än skärmläsaren. Tidigt i frilanslivet sparade jag klippen, de var ett slags bevis för fliten, allt var ju analogt och visst minns jag. Nu spar datorn filerna och letar upp dem också.
Efterhand svällde högarna, det var när allt blev verksamhet, dagligt liv, försörjning; tjocka kuvert, klipp, klipp, klipp, uruselt sorterat.
Så småningom blev kuverten tunnare, tidningsekonomin krympte sina utskick, själv krympte jag mitt klippintresse, kuverten bars ut i bodens kökkenmödding. Vilken i sin tur växte; barnböcker, pärmar, räkenskaper, mjukisdjur. Ja, ni känner problematiken.
Tills befrielsens timme slog, allt kom ut på trädgårdsbordet och i den försonliga höstsolen återsåg jag dem alla, våndorna och sågningarna, hyllningarna och helsidorna. Vinden lekte med stort och smått, med millenieserier och Linnéartiklar, konsertapplåder, lyrikflarn, högstämda debatter och ett bibliotek av bokrecensioner. Ordens mångfald, multnande papper, nostalgi, trötthet och så räddningen, strax under bordet; ICA-kassen för tidningspapper, raskt bräddfull innan glädjefärden till återvinningen.
Det finns en tid efter dagstidningen. När samhället ändrat form och det demokratiska projektet är förändrat, kanske till oigenkännlighet. Utan gemensam mötesplats speglar vi oss där i förflutna paroller, återgår som undersåtar, behärskas av experter, teknokrater, oåtkomligt nervösa koncernledare och professionella maktpolitiker.
Vacker blir det inte. Men vi kan ju alltid småprata med likasinnade på nätet, byta bilder av småbarn och solnedgångar, kolla videosnuttar med busiga kattungar och pytonormar som spyr. Nedtwittrade till febriga klickkulturer och våra omhuldade identiteter. Vi är åter i det gamla och samhällsmedborgaren är historiestoff. Som allra värst, men jag får förmodligen fel. Och några klipp växer inte längre i mitt fulla uteförråd.