Det Lisa Miskovsky gör (och det gör hon rätt så eftertryckligt och grundligt och obevekligt också) är att köra över sin publik med sin av stark sympati präglade musik.<BR>Det finns rimligen ingen någorlunda musikintresserad person som kan stå emot den här omedelbara Västerbottenstjejen, när hon tillsammans med sitt (mycket duktiga och kompetenta) band vispar upp melodiska delikatesser som What If? och Brand New Day och sedan, med fullständigt tillbakalutad charm, fortsätter med att prångla ut en låt som Drivin? One of Your Cars och så småningom toppar med publikfavvos som Sing to Me och Lady Stardust.<BR>I ett sånt läge är Lisa Miskovsky inte bara en ung liten tjej med en stor gitarr och en ännu större röst, som förmedlar snyggt strukturerade låtar med attraktiva texter.<BR>I ett sånt läge känns det i stället som om Lisa Miskovsky är bäst. I hela världen.<BR>I fredags kväll var hon och bandet på Kårhuset ute på universitetsområdet och publiken, såväl allmänhet som studenter, var fulltalig och bara älskade henne och allt som hon så uttrycksfullt valde att sjunga om. Också.<BR>Förmodligen upprepades hela det scenariot på lördagskvällen också, när det återigen var dags för en Miskovsky-spelning på Kårhuset.<BR>I vilket fall som helst var fredagsspelningen en sån där charmigt okammad och direktkommunicerande grej som bara gick fram som på räls. Känslor från scenen, som studsade ut mot publiken och som sedan sände dem tillbaka igen. Bra låtar, bra spelade, i ett bra sammanhang.<BR>Helgjutet. Armerat med begåvning och melodiöst, på ett sätt som pendlade mellan countryblänk och västkustsoftade arrangemang.<BR>Lisa Miskovsky har redan skurit ut en plats åt sig i både det svenska och även internationella musiklivet.<BR>Fortsätter hon på det här viset så kommer hon bara att bli ännu större också.<BR>Tro mig på den punkten.<BR>
