Helgens skiva

Med The Fall är det nu så att man måste gilla, verkligen gilla, dem för att ens kunna lyssna på dem. Antingen är man redan intresserad eller så blir man mest bara arg när man hör dem.
Jag råkar veta att det finns de, till och med i Norrbotten, som formligen älskar engelska excentriker, oavsett hur de låter. Det finns de som faktiskt hör och förstår det milslånga kulturella avståndet mellan Buzzcocks och, säg, Descendents. Och som begriper kopplingen mellan Mensi i Angelic Upstarts och Morrissey och därför har överseende med den senares tvivelaktiga flaggviftande på senare år.
Inte för att The Fall på den här skivan låter som något annat än The Fall, Mark E Smith muttrar på över de sedvanliga garage/kraut-riffen, framförda på elgitarr eller casiosynth.
Om en enda fundamentalistisk anglofil trott att man kunde räkna bort The Fall efter 1991 års Shift-Work (deras 14:e), när de blev ett popband (ett ytterst relativt begrepp i sammanhanget), så är det här ett ypperligt tillfälle att revidera sina åsikter. Dags att älska nordengelska fyllgubbar igen, mate.