Helgens skiva

Jag har vanligen så svårt för det här. Vita män, ensamma med sina akustiska gitarrer och hjärtesorger. Det är för mycket country och ofta rätt reaktionärt. Med det menar jag att det alltför ofta handlar om något som varit och hur mycket bättre det var då, jämfört med nu. Invändningarna är mer principiella än något annat. Jag är rädd att fastna i det där själv, sitta och hulka till Townes Van Zandt, liksom. Jag vill inte det.
Som tur är, är Daniel Martin Moore mer folk än häst, om man säger. Och faktiskt,han har den där sällsynta rösten, mörk i botten, men ändå någonstans mellan falsett och viskning, den som Nick Drake och Chet Baker uttryckte sig med och som jag älskar. Och texterna rör sig framåt, eller om det är musiken som rör sig och därför mig framåt.
Medvind. En stilla medvind. Underbart.