Helena Bergström får gärna regissera igen!

Se upp för dårarna
Filmstaden
Regi: Helena Bergström
Manus och idé: Denize Karabuda, Helena Bergström
Foto: Olof Johnson
Musik: Per Andréason
I rollerna: Nina Zanjani, Rakel Wärmländer, Korhan Abay, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard, Zinat Pirzadeh, Lars Bethke, Lars Väringer, Ralph Carlsson, med flera.

Efter enligt uppgift "väldigt moget övervägande" regidebuterar Helena Bergström - med maken Colin Nutley som producent - med den både pigga och välvårdade filmen Se upp för dårarna.
Utan att besväras av någon mera påträngande originalitet, så har vi här ändå en film som sprakar och spritter och lever och bultar; helt enkelt mycket gärna vill nå ut, räcka ända fram och visa att den existerar.
För så många som det bara är möjligt.
Man torde kunna referera till den som en komedi med dramatiska konturer. Och med gillande sitter man och noterar olika små krumelurer och delikatesser, både i bildspråket och spelet, och även hur filmen ganska så naturligt obesvärat tar sig framåt utan att trampa vatten eller hamna i någon tröstlös samling av krystade förutsägbarheter.
Intill en kvart-tjugo minuter återstår av filmen, vill säga. För just där tog uppenbarligen idéerna och pengarna slut. I den ordningen.
Utan att kunna avslöja exakt vad det handlar om, så bestämmer man sig i alla fall här för att tillgripa några närmast uppseendeväckande nödlösningar. Av den sorten som man sedan kan säga något i stil med "ja, det där kanske inte blev så väldigt lyhört eller lyckat, men vi fick ihop det i alla fall och har vi nu bara en jäkla tur så köper publiken det också - tack vare all vår charm".
Men hade Colin Nutley verkligen ingenting att säga från djupet av sin producentstol? Man undrar ju. Stillsamt, liksom.
Fram till dess man bestämde sig för att slå till nödbromsen har i alla fall Se upp för dårarna varit en riktigt angenäm sorts film.
Via en bokstavlig kollision introduceras vi för två personliga tjejer i 20-årsåldern: Yasmin, med en turkisk hjärtkirurg till pappa som dock får hålla till godo med att köra tunnelbana och med monoton envishet upprepa "se upp för dårana" och Elin, som upprätthåller en lätt stirrig relation till en väktare som faktiskt heter Henke Larsson och har en pappa som är kriminalprofessor och faktiskt är rätt inbilsk (spelad av en Dan Ekborg som för övrigt knappast behöver anstränga sig).
Bägge tjejerna har ambitionen att söka in till Polishögskolan. Och för första gången kanske någonsin i svensk film skildras här svårigheten för invandrare att få kvalificerade jobb; för Yasmins högutbildade pappa också.
Tjejerna spelas av, respektive, Nina Zanjani och Rakel Wärmländer och de är alldeles varma, naturliga och spontant sensationella. Definitivt en anledning att se filmen. Där det också en hel del om relationer, stolthet, fördomar, vänskap och diverse annat av den mer eller mindre omstörtande sorten.
Och trots mina tidigare redovisade anledningar mot det av nödlösningar karakteriserade slutet av den, så vill jag nog ändå förhålla mig förhållandevis allmänt försonlig till den.
Det rör sig, som redan nämnts, om ett mycket vitalt huvudrollsspel i den. Även om snygga bildlösningar och ett hela tiden uppbyggligt tempo. Ett vaket regissörs-öga för sånt som kan befinna sig i utkanten av bildfältet, men som har osviklig betydelse för helheten och slutsumman av filmen.
Så alltså: Se upp för dårarna är inte någon perfekt film (är inte sådana, om de alls finns, förresten ganska tråkiga?).
Men den är väl värd att lösas biljett till och tittas på.
I alla fall.
Och Helena Bergström får hur gärna som helst återkomma som regissör också.
Hon har nu visat sig vara innehavare av både den rätta drivkraften och även lusten, för det yrket.
Så då spelar ju egentligen några smärre skavanker ganska liten roll.
Det säger vi.