Helen Sjöholm stal showen

Luleå kammarkör möter Helen Sjöholm. MUSIK Dirigent: Monica Wasberg. Piano: Martin Östergren. Ebeneser, Luleå, söndag 22 maj. Föreställningarna  har varit slutsålda sedan länge. Och det var Helen Sjöholm Show allt-ifrån den stund hon gjorde sin entré. Att det var henne publiken väntat på märktes på jublet när hon helt plötsligt bara stod där framför kören. Men Luleå kammarkör kan också sjunga och dessutom välja en rolig och spännande repertoar. Italian Salad av amerikanen Richard Gene i konsertens inledning var en sång lika klurig och rolig som den geografiska fugan man hittat förra året. Nu bestod texten rakt igenom av alla de tempobeteckningar och musikaliska anvisningar i övrigt som kan förekomma på notbladen, och det lyckades också kören med Hans-Erik Öste som solist att ge adekvat illusion av pianissimo och forte och crescendo och sostenuto och vad allt som kan förekomma. Men sen så stod Helen där med den hälsingska Horgalåten och i fortsättningen många av de sånger som hon gjort populära och som publiken lärt sig älska och förknippa med henne. Hennes naturliga sätt att sjunga, som känns medfött, har naturligtvis förädlats med åren och kombineras nu med en avspänd scenisk närvaro som skapar direkt publikkontakt. Hon kan också konsten att ?hålla låda? i ståuppstil och skapa ingångar till sina sånger. Hon berättade om sin mormor och hennes trygga liv i Näsåker, världens centrum, utan att nämna att det också var Pelle Molins hembygd, han med Ådalens poesi alltså. Det finns en poetisk ådra i allt det Helen Sjöholm tar i, som nu de gamla sånghäftenas Man borde inte sova (Jeremias i Tröstlösa) eller de allra nyaste i från vår egen son från inre Kalixbygden Stefan Nilssons (och Py Bäckmans) Gabriellas sång från en känd film. Man påmindes också om en annan naturbegåvning och idol, alldeles nyligen hädangångna Monica Zetterlund, när Helen intonerade Olle Adolphsons Siv och Gunne och HasseåTages Donna Juanita. De har beröringspunkter. Kammarkören under Monica Wasbergs skickliga ledning understödde Helen men visade också sina stora kvaliteter i ett par av Nils Lindbergs fina tonsättningar till renässanstexter av William Shakespeare och Thomas Campion, Shall I Compare och Cherry Ripe, kärlekslyrik av högsta klass. Och några övergångar mellan några av sångerna vittnade också om den goda tonkontrollen och intonationsförmågan. En som inte är nämnd ännu är den förträfflige och för många sångartister tydligen oumbärlige ackompanjatören Martin Östergren. Han är också en entertainer av hög klass och det fick han ge ett litet prov på när Helen tog över uppgiften som mikrofonstativ i En sång som handlar om sig själv, och som alla andra sånger förstås också hade ett slut. En konsert har också ett slut och så kom då till sist på publikens outtalade begäran, Benny Anderssons och hennes Svensktoppslångkörare Du är min man och som en lite lugnare avslutning Bo Hanssons och Barbro Lindgrens Hästar under träd.

Helen Sjöholm stal showen

Luleå kammarkörs sedvanliga vårkonsert lockade två fullsatta hus på söndagen ? och man räknade förstås med att få draghjälp av Helen Sjöholm, det senaste decenniets kanske populäraste svenska sångartist.