Vi hittar bildkonstnärerna Mats Erik Wikström och Jette Andersen inne i den lilla skogen. Man håller som bäst på att slutföra de verk som ska visas här under den kommande pingsthelgens öppna ateljévisningar. Precis som i fjol har Mats Wikström, som lagt till Erik i sitt namn, valt den långa väggen bakom Andersens ateljé i Sandnäset. Där ska han sätta upp en stor fotoutskrift av den nakna manskropp vi kunnat möta i verk under senare år. Den här gången har den inskriptionen hej då! och ett stort svart hål eller mörker i bröstkorgen. <BR>- Det känns som en lättnad, säger han. <BR>Han har just meddelat att evenemangen under helgen ett avsked från bildkonstscenen. Mats Wikström vill inte längre verka i de sammanhang, den infrastruktur eller brist på infrastruktur för konsten, som finns i Luleå och länet. <BR>- Som bildkonstnär är man involverad med kulturnämnden, Kulturens hus ... Det är ju så att man för att kunna vara konstnär accepterar att vara del i det sammanhanget och det är så fruktansvärt negativt för mig att ingå i det. <BR>Kritiken riktar sig mot både maktkoncentrationen men också kulturpolitikens inriktning där Wikström tycker att man glömt bort, eller struntar i de människor som inte har tillgång till kulturens uttrycksmedel. <BR>- På något sätt kommer jag ju att vara verksam inom kulturen, till exempel genom den kulturförening jag startat tillsammans med David Vikgren och Karin Gradin. Arbetet kommer att bygga på engagemang och solidaritet, de där gammaldags orden som betyder att man vill något med kulturen, säger Mats Erik Wikström. <BR>Något som han tycker helt saknas idag i kulturpolitiken, inte minst i Luleå. <BR>- Egentligen borde man bli politiker, gå med i socialdemokraterna. Alla problem faller ju tillbaka på politikerna och hur pengarna används. Förut hette det solidaritet och de har verkligen chansen nu att formulera om sig. Låta kulturpolitiken bli en plog för förändringar av resten av samhället. <BR>Mats Erik Wikström tror själv verkligen på kulturens kraft för människor. Den är ett rum där man kan förenas över olika religioner och ur olika samhällsgrupperingar. Han ser egentligen inget annat medel för att det ska uppnås. <BR>- Det har att göra med hur jag utvecklats till den jag är nu. Med kulturens hjälp är jag inte rädd längre, jo lite för höjder säger han och stämningen lättar lite. <BR>Egentligen har jag sökt upp honom för att tala om utrymmet för konst som inte kan säljas, som är tillfällig. Dit hör till exempel Jette Andersens trädinstallationer på rot, Birgitta Linharts landskapskonst, performance, som Wikström bland några få i Norrbotten har arbetet med, och videokonst. <BR>- Under alla år som Konstens hus har funnits har de inte köpt in ett enda videoverk. Jag har pratat om att det borde inrättas ett permanent visningsrum. <BR>Erling Johanssons filmer kunde vara en bas, berättar Mats Erik Wikström. Han ser hur också hur samhället kunde ta konstnärer i bruk för att nå de grupper som annars inte kommer i kontakt med konst och kultur. Hur deras kunskaper kunde nyttjas som en resurs på skolor, inom äldreomsorgen, på sjukhus och fängelser. <BR>- Det är också att köpa in konst. <BR>Vi har rest oss upp från stubbarna i skogen och promenerar runt på gårdstunet. När jag undrar om det skulle kunna finnas ett avstånd mellan de grupper som med 1974-års kulturpolitiska ord kallades eftersatta och konstnärernas verk som talar emot en efterfrågan är han bestämd. Den finns bara man får en chans att möta den. Men ... <BR>- Bra kultur är ju jobbig. Man blir rädd först, måste över den där tröskeln. Det gör ju det här jobbet svårt. Och menar att det ska tjänstemännen faktiskt ta på sig; att göra det jobbigt för sig och förmedla den kultur som kan vara krånglig och utmanande.
