Det är svårt att tänka sig ett mer nervöst band än The Darkness. Alltså, nervöst, inte nervigt som ju är ett vanligt superlativ när det kommer till att skriva om musik. Helt uppenbart är man begåvade, kan spela sina instrument och sångaren Justin Hawkins har onekligen en sångröst utöver det vanliga. Men. Men. Det finns inte något originellt över gruppen, mer än en nästan patologisk vilja att göra sig lustiga över just detta. De spelar hårdrock men tycker det är töntigt. De tycker även det är fånigt med känslor. De försöker låta som Queen bara för att man kan planka deras låtar. Man kan även planka Thin Lizzy. Och man gör en dieseldoftande Radioheadcover, för Hawkins kan minsann sjunga lika bra som Thom Yorke. Men det känns bara magsurt när han gör det.
The Darkness och särskilt Justin Hawkins känns som Adrian Edmonsons karaktär Rick i Hemma värst, om någon kan sin klassiska engelska komedi. Studenten och anarkisten Rick var en kappvändade liten skit till pennalist som i sammanhanget var rolig, men som verklig människa, sångare i ett verkligt band, känns outhärdlig. Som någon som verkligen borde skärpa sig, annars drar man fan till honom i huvet.