Det började bra när dirigenten Paul Mägi slog in Norrbottens Kammarorkester med Anton Weberns tidiga verk ”Langsamer satz” i torsdags. Det var som att en svepande vind från det stora centraleuropeiska musikarvet drog in i Kulturens hus stora sal. Romantiskt och maffigt och ett gott exempel på Weberns faiblesse att ge orkestern en närmast solistisk roll.
Aftonens program fortsatte med den omisskännlige Mozart där enkom de första par takterna charmigt avslöjar upphovsmannen. Wienklassicism i sin prydno. Och plats på scen för kvällens solist; Sara Trobäck, till vardags förste konsertmästare vid Göteborgs symfoniker. Här klickade inte samspelet riktigt i G-dur konsertens början men i andra satsens slösande vackra adagio växte orkestern i klang och auktoritet. Och det avslutande rondot med sin lustfyllt folkdansartade kadens spelades klanderfritt.
Så var det Beethovens tur och nu kändes det som att allt satt på plats. Paul Mägi höll sin orkester i ett stringent och melodiskt koncentrerat grepp. Skönt att lyss till och aftonens absoluta höjdpunkt. Orkestern var varm i kläderna och Sara Trobäck matchade Beethoven med en delikat frasering i den ömsint lätta melodislingan där det är som att Beethoven så väl förstod att less is more. Och den nästan fulla salen belönade med dubbla inrop. Hatten av!
Efter pausen var det så dags för Jean Sibelius och hans svit ur Pelléas och Mélisande. Det är finskt så det sjunger i furorna och Sibelius är som bekant sitt eget universum. Men Rebecca Millards oboe lade en extra dimension till allt svårmod, sorg och all längtan som Sibelius vet att musikaliskt gestalta.