Tiger Bell består av sanslöst duktiga musiker och det ser ut som ett band som turnerar världen runt eftersom de uppvisar en oerhörd scenvana när de öppnar Luleåkalasets lördagskväll. Tyvärr har de hård konkurrens av ett överfyllt folkhav framför Bonnie Tyler.
Fler kalasbesökare borde besöka Hamnscenen när Tiger Bell spelar en kort och intensiv spelning. Det verkar som att de skiter i att det är en liten publik, de levererar en kraftfull halvtimme utan nåder. De beskriver själv sin musik som "cheerleaderpunk" men jag tycker att det är missvisande.
Med distinkta taktbyten och raka gitarriff hör jag influenser av både The Hives och The Donnas. Det är hårt och det är ärligt.
Tyvärr har det en tendens att bli osammanhängande och grötigt, jag längtar efter mer melodier i sången och gitarren. Med en hyllning till Roller derby-laget Slaughters Daughters framför Tiger Bell en låt med samma namn och vi får verkligen uppleva fyra otroliga musiker.
Hatten av till Lisa Löfgren och Canan Rosén som ger Tiger Bells spelning på Luleåkalaset något extra med sina karaktäristiska spelstilar. Ni kalasare som inte såg
Tiger Bell; det är er förlust.