För feministiska kvinnliga journalister verkar hatmejl och till och med mordhot ha blivit vardag. Men hatarna triggas även utan feminism. Bloggaren Isabella "Blondinbella" Löwengrip har under vårens näthatsdebatt berättat om hur hon dagligen under flera år fått mejl och kommentarer om att hon ska dö eller våldtas.
Därför lyfte en och annan på ögonbrynet när Cristophe Deloire, generalsekreterare i Reportrar utan gränser, uttalade sig om situationen i Sverige. Hans kvinnliga kollegor hemma i Frankrike är inte drabbade av näthat, berättade han för tidningen Journalisten.
Inte pursvenskt
- Det säger antagligen något om Sverige. Vad jag vet är det inget vanligt förekommande problem i andra demokratiska länder, så har vi det i alla fall inte i Frankrike, sade han under sitt Sverigebesök.
Näthatet är dock inget pursvenskt fenomen, enligt statsvetaren Nils Gustafsson vid Lunds universitet. Tvärtom. Att New York Times kommentarsfält rymmer med svenska mått rent häpnadsväckande bildade och välskrivna inlägg säger mer om tidningen och dess läsekrets än om debattnivån i den amerikanska nationen.
Samma frågor överallt
- Om kommentarerna i Sverige framstår som mer hatiska har det att göra med tidningarnas moderering. Av det jag har sett i andra länder verkar det vara samma strukturer som råder, och samma antifeministiska åsikter som sprids. Det här är frågor man brottas med överallt, säger Nils Gustafsson.
Har har själv ansökt om forskningspengar för ett projekt som ska handla om moderering, och framhåller att det samtidigt gäller att dra läsare till sajterna.
Vill ha läsare
- Det är väldigt dubbelt. Tidningarna har ju inte bara kommentarsfält för att man vill upplåta en arena för debatt för sina läsare rent ideellt, det handlar också om att man vill driva trafik till hemsidorna. Om man stryper debatten helt kommer inte folk att vilja skriva något.
Inte heller Elza Dunkels vid Umeå universitet, specialist på ungas nätvanor, tror att svenska kommentarsfält är mer hatiska än andra länders.
- Det är bara så att ljuset har riktats mot hatet. Ordet nätkärlek som dök upp i samband med näthatsdebatten är inte ett skämt, det är på allvar så att kärleken flödar på nätet. Men like-kulturen får inte samma typ av uppmärksamhet, säger Elza Dunkels och framhåller att ingen skriver en bok om hur peppade och glada folk blir av sociala medier.
Tema hat
Hatet däremot är tema för tre av vårens debattböcker. Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna följdes av Maria Svelands Hatet. En bok om antifeminismen.
Nu kommer även Johanna Langhorsts Förortshatet som handlar, inte om näthat, men om den dolda rasism hon spårar bakom hatet mot miljonprogramsförorten.
Är det då verkligen en slump att de här tre böckerna kommer just i vår? Medan Johanna Langhorst nämner både Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och Breiviks attentat som förklaringar till att hatet upplevs som så mycket starkare nu, är Nils Gustafsson fortsatt skeptisk:
- Den svenska allmänna debatten rör sig i flock: ämnen sprider sig som en skogsbrand och plötsligt pratar "alla" om samma sak. Det beror i sin tur på att det svenska språkområdet är så litet och att alla läser samma saker samtidigt.