Det är något visst med Föreningsgatan när sommaren närmar sig. Man vet att det blir bra, liksom. Förväntningarna är höga men inte så där som det kan vara om man går på, säg, Kulturens hus, för att kolla på band. Jag menar inte att det skulle vara något fel på Kulturens hus, absolut inte men det är skönt att det finns ett alternativ till saftiga inträden och dyr bar. På Föreningsgatan är det en annan sorts arrangemang. Det är inte så noga med vilken tid spelningarna börjar och slutar.Lite mer nischat och trots detta, parat med själva ställets litenhet, högt i tak. Det är som i reklamen, ni vet, om man vill vara sig själv för en stund.
Retied är ett Luleåband som funnits några år, ganska många till och med, tror jag, det är lite svårt att få någon riktig klarhet i det i kväll. Jag känner igen ett par av medlemmarna ur Luleås punk- och metalvärld från 90-talet. Eller om det bara är så att de är äldre. De ser väldigt anspråkslösa ut i sina skärmmössor och radhusägarshorts i alla fall. Jag tycker det är coolt. Inga särskilda markörer eller tatueringar som visar att man varit med länge eller är trogen det eller det. De kör sin Bad Religion-punk rätt upp och ned och verkar vara nöjda med det.
Vivisektio är Lapplands äldsta hardcoreband, säger någon. Tydligen har de legat nere ett tag men nu börjat köra sin finska HC igen. Och till allas glädje. Finsk hardcore är lite svår att förklara för oinvigda. Det är inte så (sub-) genrebetonat som den svenska motsvarigheten. Det går snabbt som amerikansk hc, det är meckigare än genomsnittlig kängpunk och inte sällan melodisk utan att bli trallpunk som Asta Kask. Samtidigt är det hårdare och råare än det mesta. Vivisektio är helt enkelt finfina representanter för Finlands sak.
Dispose från Luleå har sina musikaliska rötter i Discharge men kanske ännu mer i japansk D-beat. D-beat är en trumtakt döpt efter just Discharge. Jag skulle kunna rita upp en tabulatur här för att förklara, men helt ärligt, är ni intresserade av D-beat vet ni redan vad det är och är ni det inte har ni slutat läsa den här texten för länge sedan. Hursomhelst är Dispose ungefär hur bra som helst. De ser ut som ett pojkband, alltså de är sjukt snygga och stilmedvetna. Föredömligt kort spelar man också. Om någon vecka släpper man en splitsingel med Kranium och det kommer antagligen att bli en av årets skivor.
Terveet Kädet så. Finlands första hardcoreband. De bildades 1980 i Tornio och bara sångaren Läje har varit med hela tiden. På senare år har även originaltrummisen Pedro kommit tillbaka. Men de andra är inga duvungar de heller. Jag skulle tro att de är äldre än mig allihop, alltså kring 45. Inte för att det märks, att de skulle verka gamla och trötta. Tempot är högt redan från start och det mattas inte en sekund. Nya låtar blandas med gamla hits, som Pissaa ja paskaa. De har den där sortens märkliga star-quality som bara erfarenhet kan ge. Strax efter midnatt är det slut.
Det är inte särskilt mycket folk på Föreninggatan den här kvällen, men det gör inte så mycket för det ryms inte så många heller. Roligt att se och träffa folk man inte sett sedan 80-talet. Roligt att umgås över generationsgränserna. Det är lite som på gamla Stadspuben, med den skillnaden att jag tillhör de överlägset äldsta nuförtiden. Ja, och att musiken är så oändligt mycket roligare. Inga jamsessions eller ZZ Top-covers. Bara stenhård, gammal råpunk i trevligt sällskap. En lite komplicerad slutsats är att kanske var det bättre förr, men det är bättre nu med.