Norrmannen Jo Nesbø är känd för sina dystopiska deckare med den aparte Harry Hole som huvudperson. Men han har också skrivit spänningsböcker fristående från den sviten och gemensamt för dem alla kan det också hävdas att de är hårtslående och säreget brutala.
Så även Huvudjägarna. Så att det räcker till. Och med viss marginal även blir över.
Det här är den första filmen efter något som Nesbø har skrivit. Det lär bli många flera också, eftersom han är en produktiv författare och böckerna lämpar sig synnerligen väl för sprakande filmatiseringar.
För det är på det här viset att: om ni är innehavare av fingernaglar som behöver klippas, så föreligger inte riktigt det behovet som helt akut. Efter att ha tillbringat tid med Huvudjägarna.
Så pass. Och då kan det berättas en del om Roger Brown (Aksel Hennie, bekant från bland annat krigsdramat Max Manus); glidare inom gräddfilsgenren med jättelik lyxvilla utanför Oslo, dyrbara vanor och en lika dyrbar som underskön hustru. Ingenting av detta har han egentligen råd med. Så för att finansiera all lyxen knäcker han extra som skicklig inbrottstjuv, med värdefull konst som sin specialitet, jämsides med det välbetalda (men inte nog) ordinarie jobbet som så kallad huvudjägare (chefsrekryterare på absolut högsta nivå).
Och det går bra. Tills det en dag ... plötsligt inte gör det längre. Han plockar till sig alldeles fel tavla, vars ägare är en dansk före detta legosoldat och tillika solitt chefsämne (den stenhårde dansken Nikolaj Coster-Waldau; känd från exempelvis TV-fantasy - serien Game of Thrones), som beslutar sig för att jaga rätt på honom. För att hämnas (främst).
Och just nu brakar hela actionapparaten loss, för fullt. Med massor av blod, bajs, fighter, dödsfall, ammunition och åtminstone en forcerat renrakad skalle, som starka ingredienser i den väldigt exemplariska helheten som föreligger här.
Det finns några händelser här som verkligen skakar om mig. Skruvade, svårt spännande, extremt oroväckande, neurotiskt nerviga.
Det dundrar alltså på och pulsökning sker regelbundet. Och man drabbas av överraskningseffekter, ungefär lika regelbundet, som att actionpotentialen är lika skarpskuren som i vilken amerikansk produktion som helst, inom genren.
Jäklar, vad bra, alltså! Alla tillgängliga tummar riktas uppåt och det är från och med nu bara att formera köerna utanför de biografer som har Huvudjägarna på repertoaren.
Något som är så här utmärkt och andnödsframkallande häftigt, kan man bara inte tillåta sig att missa.
No Way, José.