Det hårdast arbetande bandet från Östersund, är återigen aktuella. Den här gången med skivan Friends and Family, som är både jämnare och mer genomarbetad än tidigare släpp.
De gitarrbaserade låtarna är tydliga men aldrig förutsägbara. Rätt vad det är kommer en intressant vändning i form av ett taktbyte, eller att sångerskan Julia Hanberg plötsligt tar i från botten av sitt hjärta, som omväxling till det lite mer tillbakadraget coola och dekadenta tonläget, som hon för det mesta ligger i.
Influenserna kan huvudsakligen spåras till svenskt indie à la 1990-tal och klassisk brittisk pop. Men här och där skiner även det soliga 1960-talet igenom och kommer upp på ytan, som i den stämsångsbaserade I’m Building Julia Morgan’s House.
Till skillnad från många andra band, är soundet på Friends and Family tidlöst, ungefär som på Park Hotells debutalbum från 2008. En skiva som lika gärna hade kunnat släppas i dag. Det är en befrielse att få slippa den så ofta slaviskt trendföljande independentscenen, för en stund.
Jag vet inte hur långt ut Penny Century vill nå med sin musik. De kanske rent av är nöjda med sin position (vilket inte vore konstigt alls, det går ju bra för dem), men jag skulle på en sekund kunna räkna upp minst 100 band som förtjänar mindre uppmärksamhet. 1.000 på två.
Penny Century har alla förutsättningar att växa, inte minst utanför Sverige, och bli väldigt stora. Fram tills dess kan sådana som jag, som helst håller sin goda smak lite för sig själv, ha kvar dem hemma, som en vackert skinande skatt.
Bästa låt: James Hurley