Harry-hyllning med västerbottniska inslag

Ungefär två år sedan förlorade vi Harry Nyman i den här världen men - han förblir förhoppningsvis ändå för alltid fast inmurad i våra hjärtan. I lördags detonerade den andra minneskonserten tillägnad honom, Mannen under rönnen, och den var (om inte rentav ännu mera) lika hjärtlig och ärligt opretentiös som den första konserten förra året var. De återstående medlemmarna i gruppen Acne klev upp på scenen och då Kjell Peder Johanson samt bröderna Benty & Bruno Öqvist befann sig där så - var "Little Harry Small" redan där. I form av en stor filmbild. Och givetvis: i andanom. Helt obegripligt närvarande. Och i stället för Harry intog Torbjörn Harr, kommandes från Umeå, efter en stund också scenen. Det första av faktiskt ett flertal taktfulla västerbottniska gästspel under kvällen. Harr-en anslöt sig direkt till Acne-andan; räknade in takten bakom trummorna, föredrog burdusa dialektala poem från de bägge beryktade västerbottniska bröderna Kurt & Sixten Landby, sjöng ett slags variant på Elvis All Shook up, gjorde "en Clapton" med en lånad gitarr (en tänd cigg bakom strängarna) och strösslade generöst med glädjeregnet över oss. Och en stund in i Hoyt Axtons obligatoriska Acne-nummer Greenback Dollar, stod nästa västerbottniska gäst där och styrde in i It’s Raining Men. Den a-l-l-d-e-l-e-s fabulösa Malin Jonsson, från Umeå - VAR har dom hållit henne gömd tills nu? Hon bara exploderade av återhållen vokalkraft. Sjöng alldeles andlöst i Bonnie Raitts I Can’t Make You Love Me och senare även i en duett med Kjell Peder, i Coldplays Fix Me, samt även i en dynamit-version av Sam Cookes A Change Is Gonna Come. Kvällens tredje västerbottning var den helt oceremonielle Stig Öhman, som bara dök upp och startade en berättelse på dialekt helt utan känd inriktning eller slut. Han återkom till den ett antal gånger också. Men tog den någonsin slut? Jag vet inte. Monica Åslund (som också förärades det väldigt prestigefyllda Gullefjun-stipendiet) styrde upp den enormt sångarskickliga Luleå Internationella kör, det förekom en charmant stråkkvartett från Musikhögskolan i Piteå och så också den redan enormt skicklige unge estradören Bo Selinder. Till allra sist: vi uppfylldes samtliga med Love Me Tender. Hur fint som helst. Och i sin alldeles egen himmel log Harry Nyman. Stort.