Hårresande ljuvliga synder

Under bordet. Två gestalter så neutralt och lite klädda att vi ska uppfatta dem som nakna. Deras kroppar får mig att tänka på barbiedockans släta, eller marmorstatyer från antikens Grekland. Ännu inte ett spår till den ljuva synd titeln Sweet Pecado varslar om.
Så. Håren reser sig på min högerarm när Morgan Karlsson och Irene Ebel rör sig över scenen. Koreografen Ramón Oller använder uttryck hämtade ur den klassiska baletten. Dansen är uppåtsträvande, med sträckta vrister, lyfta armar och omänsklig smidighet. Tillsammans med kostymer och en genomgående melodisk musik formas här människans skönhet på det sätt som nästan bara dans kan göra.
Morgan Karlsson, som en av kompaniets veteraner, visar i den här berättelsen om kärlekens resa en skicklighet som tidigare gått mig förbi. Irene Ebel arbetar däremot  för första gången med Norrdans och är med sin energi ett starkt tillskott. Hennes mångkunnighet märks särskilt tydligt när föreställningen och relationen går vidare in i nästa fas. Ur inledningens trygghet i det vardagliga föds längtan. Hon blir fjär, han tung och ledans kaos breder ut sig.
Under tiden har de nakna gestalterna tillfört ny rekvisita, vårt par får nya kostymer och det är dags för fest. Då somnar han i soffan! Men hon, hon möter istället en påfågelman till latinorytmer. I förhållande till Thierry Martinez salsarörlighet är Ebel nu i motsats till den tidigare lättheten, liksom lite stel och fyrkantig – och levande lekfull. Här förhöjs också föreställningen med humor, jag måste skratta högt.
Den halvdöde medelålders mannen, piggas i sin tur upp av lolitapinglan i Marjut Seinis busiga gestalt, men det  är upp till åskådaren att bestämma om de här mötena sker på riktigt. Paret
finner sig hur som helst snart i att vara försonade med det oundvikliga. Slutet är högstämt, närmast pekoralt, men vackert.
När ridån åter går upp har däremot något kallt fallit över scenen. Hurt är Thomas Noones första koreografi i Sverige, och uttrycket skiljer sig ordentligt från Ollers Sweet Pecado. Här är allt kantigt.
Musiken är uppfordrande och eggande, men inte alls på något lustfyllt sätt. Återigen är det ett par vi möter, men mycket yngre den här gången och för vilka det aldrig finns någon vila; alltid en axel i stället för en kind, något bortvänt i stället för ett möte. Mellan dem finns i stället en mängd människor, och en radda hårdhänta famnar. Det är något av tonårens oro, en otålighet parad med längtan efter värme och kärlek – och dess strävan efter attityden av osårbarhet. All den kantigheten ser jag hos Noones gestalter, och känner i Felipe Perez Santiagos specialkomponerade musik.
Huvudkaraktärerna i Hurt dansas av Noones egen Adel Andersson och Marjut Seini. Hon är en energifylld dansare, jag kommer att tänka på Charlotta Ruth, som lätt når ut över rampen. Precis som Ebel är hon ny i kompaniet. I övrigt är det här en ensemblens koreografi  där förmågan att skapa denna oupphörliga väv av omöjlighet och obehag är det centrala. I Hurt kan vi också se Lava Markusson. Hon kommer ursprungligen från Jokkmokk, vilket också är nästa ort i länet där man kan se den här gedigna föreställningen från Norrdans. Det kan ses som ett tips för danspubliken.