Känner ni till (eller kommer ni kanske rentav även ihåg?) en film från år 2000 som heter Battlefield Earth?
Det var ett stycke helt pinsam och obegriplig sciencefiction epik med John Travolta, inspirerad av scientologins överstepräst L. Ron Hubbards komplett korkade hjärnspöken. Och just denna film kan mycket väl vara en av de allra grundligast sämsta, som jag någonsin har utsatts för.
Fast nu har den (äntligen!) fått en konkurrent - rockmusikalfilmen Rock of Ages, fullpackad av mediokert medfarna klichéer, usla power ballader av sliriga hair metal-band som Def Leppard, Night Ranger, Journey och Bon Jovi samt absolut noll (korrekt: zero, 0) story. Ni läste rätt: N-O-L-L.
Det här är alltså, lätt, den sämsta film jag har sett sedan Battlefield Earth. Konkurrenslöst. Och ändå måste det ju ha funnits något i den som tilltalat acceptabla tenderande till riktigt bra skådespelare som Paul Giamatti, Bryan Cranston, Alec Baldwin och Tom Cruise att medverka i den?
Eller betraktade de den som ett festligt skämt och skrev på kontrakten i avsikt att ha skoj? Om så var fallet får vi ju hoppas att de hade A Real Good Time. För publiken världen över lär i alla fall inte ha det.
Om man jämför Rock of Ages med haveriet A Teenage Musical, så var den senare ett veritabelt mästerverk.
Tom Cruise spelar en hårt avdankad rockstjärna vid namn Stacee Jaxx; en sorts avancerad korsning mellan Axl Rose och Jon Bon Jovi, som slutgiltigt har sjunkit tillbaka i ett kraftlöst tillstånd av letargi och misogyni och här får parodiera allt som är fel och överproportionerat med rockbranschen.
Observera då att Rock of Ages utger sig för att vara en sorts kärleksfull med rockgenrens olika avarter, med Alec Baldwin som en härjad (utsliten kliché, 1) ägare till en rockklubb och Paul Giamatti som en drullig manager, med stripigt axellångt hår, (utsliten kliché, 2) till Stacee Jaxx.
De är försedda med respektive peruker som det direkt tydligt syns att de är slarvigt påklistrade.
Mycket pinsamt.
Storyn, som kan summeras på en lillfingernagel med gott om utrymme kvar efteråt, utspelar sig i Los Angeles 1987 och innehåller några lagom truliga wannabees inom branschen och den ständigt talanglösa Catherine Zeta-Jones, som en kåt på publicitet och diverse annat borgmästarhustru som försöker mygla till sig makt genom en hysterisk antirockkampanj. Samt sjunger Pat Benatars Hit Me With Your Best Shot.
Och så bidrar Sverige med Hollywood-exporten Malin Åkerman, som en schabloniserad reporter från tidskriften Rolling Stone som raggar på Stacee Jaxx (J-men - åh, herre gud...!).
Någon (och inte minst skådespelarna, som dock måste ha studerat sina
almanackor i stället för film-ens manus) måste ju ändå ha funnit något av värde
i detta och okejat produktionen. Fortfarande dock oklart vad.
Man kan betrakta Rock of Ages som en hårresande horribel häxbrygd, nödtorftigt maskerad till skamlös 80-talsnostalgi.
Och man kan också betrakta den som en hundskit på filmrepertoaren.
Gå inte på den.