Detta offererades på tisdagskvällen i Lilla salen på Kulturens hus: sofistikerade sång- och pianolektioner av Victoria Tolstoy, Svante Thuresson, Claes Cronas Trio.
Fullt hus. Och de härligt svängiga jazzkatterna på scenen tumlade nästan över varandra i all den trixiga, busiga, improviserade och allmänt lekfulla och jävlaranammamässiga spelglädje som de så ofelbart och otvunget vidareförmedlade.
Jag menar: de här pojkarna och den här flickan har ju onekligen varit med en stund.
Svante Thuressons röst äger numera ett timbre som inte är att leka med. Alls. Han kan vokal-kryssa sig mellan standards som Hello Young Lovers, Moon River (bägge i taktförhöjda versioner), It Had To Be You och en läcker tagning av Jean Baptiste "Toots" Thielemans eviga favorit Bedårande sommarvals (Bluesette), som innehöll så mycket av musikalisk balsam att man plötsligt bara glömde bort både hela februari-helvetet och -19 grader-läget utomhus.
Victoria Tolstoy var lika ljuvlig som alltid och modulerade fram The Nearness of You och I Thought About You så att de helt enkelt framstod som ett par synnerligen väl illuminerade musikaliska värmelampor.
Tillsammans gick de i clinch med så pass odödliga versioner av My Funny Valentine och Time After Time så att fröken Tolstoy nära nog riskerade att krackelera sina strumpor och herr Thuresson spred stillsamt solsken omkring sig med sitt stora leende.
Claes Cronas anslag vid pianot hade reminiscenser av den nyligen hädangångne maestron George Shearing och glimrade av beslutsamma solon. Trummisen Rasmus klippte till så att trumpinnen vid ett tillfälle försvann (men lokaliserades) och kontrabasisten Mattias (som kusligt mycket visuellt påminde om en ung upplaga av skräckromanförfattaren Stephen King) arbetade så hårt med sitt instrument att han hädanefter kan lägga in om extra flitpengar.
Vi hade ju också Burt Bacharachs One Less Bell To Answer att förhålla oss till. Isande snygg.
Tillsammantaget blev det alldeles klart musik för manchettknappar, Mint Julep-groggar och beställningar av torra Martinis.