Härligt befriande miljöer

Först tror man sig ha hamnat i gubben Pettsons verkstad när Fieteri rullar igång i rutan. Men det här fullproppade uthuset ligger inte på Uppsalaslätten utan vid Torne älv.
Där inne tar Fieteri och Annelie emot. Hon är en människa medan han är gjord av en stark fjäder överdragen med ett slags fläktrör. Med ett alldeles runt ansikte liknar han faktiskt Beppes dockor i TV-programmet Godnattstunden för länge sedan, men näsan är en skruv och på huvudet finns förstås en keps. Mest särskilt är dock, eftersom det är TV, att Fieteri talar meänkieli.
I programmet talas även svenska, för Tornedalen präglas ju idag av tvåspråkighet, och serien är stadigt förankrad i modernt liv. Det är producerat för SVT men utanför TV-huset på Gärdet i Stockholm och av redaktionen i Luleå. Producenten heter Hasse Alatalo, en rutinerad man med både radio- och TV-produktioner och då inte minst för barn, bakom sig. På senare år har han på olika sätt ofta vänt blicken mot Tornedalen. I serien har också många av Tornedalens egna kulturarbetare som Bror Astermo, Regina Veräjä och Mona Mörtlund engagerats.
Serien är inne på sin femte säsong och kördes igång efter att meänkieli erkänts som minoritetsspråk. Programmen har en klassisk form med en presentatör som visar korta filmer. Här heter hon Annelie Uusitalo och tillsammans med Fieteri, som ändå är ett slags huvudperson, bygger de upp en stämning i det där verkstadsrummet. Mer än något annat präglas deras relation av kompisskap, och småpratet är fyllt av vardagsdramatik. Och medan Fieteri står för finskan svarar Annelie Uusitalo både för svenskan och tvåspråkigheten. Hon vandrar mellan de två melodierna och översätter smidigt dockans tal genom sina svar och följdfrågor. Som enspråkig på svenska har jag därför inga problem att hänga med.
Dessutom finns något härligt befriande med de miljöer som filmerna är inspelade i. Det är nämligen inte bara studion som är speciellt producerad för programmet utan även alla kortfilmerna. Något som förstås innebär att tittaren får sig en stor dos älv, skog, och enfamiljshus. Men att det känns så fräscht säger också en del om ensidigheten i valet av miljöer vad gäller film och TV för barn.
En figur som hängt med länge i Fieteris historia är Ärnsti; en kulmagad figur i röd, tajt, träningsoverall, ständigt beredd på ett längdåkningslopp. Filmerna om honom är inspelade med klart komisk stumfilmskänsla och med hans naiva förhållande till världen blir det ofta lite fel. Varje Ärnstifilm lyfter fram några få ord på finska och strax därefter dess svenska motsvarighet, lite som i det hyllade Fem myror är fler än fyra elefanter från 1970-talet. Utan att förta humorn fungerar det överraskande bra, och mer än på andra ställen blir det tydligt att Fieteri också har en språkfrämjande ambition.
Därutöver och lite lyxigt erbjuder Fieter nyproducerad animerad film av hög klass av Magnus Fredriksson. Han svarar för berättelserna om den finsktalande Kaisa räv och roboten Harax, han talar bara svenska. De båda bor i en husvagn och i en av de filmer som visas under den kommande säsongen om åtta program, den inleds på juldagen och pågår under helgerna, ska Kaisa och Harax åka skidor. Jag säger bara "taskigt före" ...
Redan de inledande programmen höll bra klass, och i dag är Fieteri riktigt bra barn-TV. Det är faktiskt så att man undrar varför de, hela eller vissa kortfilmer, inte ingår i det vanliga Bolibompa. Med sin tvåspråkiga inriktning passar det väl in i det mångspråkiga Sverige 2006.