Härlig lyxproduktion

Det känns lite orättvist, åtminstone i teorin, att jämföra Bat For Lashes uteslutande med kvinnliga artister, kvinnliga sångerskor. Men varför låtsas som att den kvinnliga erfarenheten inte skulle vara extraordinär och unik? Bat For Lashes, Natasha Khan heter hon egentligen, gör musik i samma tradition som Kate Bush och Björk. Exempelvis. Det vill säga att hon på ett väldigt personligt vis ikläder sig roller och genom dessa framför hon explicit personliga, rent av privata, kompositioner. Och det är avancerad musik vi talar om, komplicerade arrangemang, teknologiskt avancerade. Och en vid första anblick vidrig, reverbindränkt lyxproduktion á la Peter Gabriel. Men ändå härlig. Detta alltså sagt för att visa på släktskapet med de ovan nämnda och skilja henne från exempelvis Joanna Newsom som håller sig med liknande pretentioner men som framför sin musik i en helt annan instrumentell tradition. Att jag drar upp det här med "den kvinnliga erfarenheten" beror inte på politisk korrekthet. Det är för att det här så tydligt är musik som inte hade funnits om någon annan inte gjort den innan. Och som på samma gång låter så olik det mesta som produceras nuförtiden. Och detta sammantaget gör mig smått ambivalent. Two Suns är lite tung, om man säger. Jag kan inte säga hur bra den kommer att vara om tio eller tjugo år. För det är precis, eller skulle kunna vara, en sådan skiva. Som Hounds Of Love som jag lyssnat på i snart 20 år och fortfarande upptäcker nya saker i. Two Suns får fyra fega hästar, jag tycker om allvaret och melodierna även om det stör mig lite att jag tycker mig hört det förut. Men det kan lika gärna vara en etta eller en femma, jag vet inte ännu. Fråga mig när jag fyllt 50.

Härlig lyxproduktion

Det är avancerad musik vi talar om, komplicerade arrangemang, teknologiskt avancerade. Och en vid första anblick vidrig, reverbindränkt lyxproduktion á la Peter Gabriel. Men ändå härlig.