Härlig läsning utan varningsblinkers

Utmärkande, men nästan i smyg, för Eva Sussos böcker är att någon karaktär alltid har en utlandsfödd, svart, förälder. Det är inte särskilt underligt. Utan att hymla med det hämtar Susso mycket ur sitt eget liv när hon skriver och i hennes familj finns två barn med en far från Gambia. Efter sviten om Hanna, som inleddes med Kompishjärtat 1999, är det precis som i debutboken om Rita nu huvudpersonen själv som ser ickenordisk ut. Hon heter Vivianne, är ungefär 17 år, och har stora drömmar.
Visserligen är hudfärgen en påtaglig erfarenhet, det är därför författaren inte kommer undan den, men inte något problem utan Eva Sussos berättelser brukar bäras av helt andra saker. Vivianne-böckerna har till exempel många drag av 1950-talets flickbok, inte minst med Astrid Lindgrens böcker om Kati, och marknadsförs direkt mot tjejer. Men där Lindgrens ungdomar absolut inte gick i säng med varandra, är det just mötet med sin egen sexualitet som präglar Vivianne - är du lycklig nu?, ettan i serien.
Det är en härlig läsning, för Eva Susso har inga varningsblinkers på, och det gör den annorlunda. En betydande del av genren ungdomsroman har nämligen ännu inte hämtat sig från 1800-talets uppfostringslitteratur, och därför ligger ofta en varning inbäddad i undertexten när berättelsen börjar handla om sex. Tilläggas bör att det förstås bara gäller kvinnliga gestalter och därmed läsare som identifierar sig med dem.
För Vivianne är det annorlunda. Hon vill verkligen älska med sin kille, men funderar samtidigt över förhållandet. Andra stora grejor som händer i hennes liv är att hon flyttar hemifrån, skiter i gymnasiet och får ett jobb i stan samtidigt som hon knogar på med sin plan att bli bildkonstnär. I bakgrunden dunkar dovt frågan om pappan. William Pitt drog nämligen när hon var åtta och sedan dess har man inte pratat om honom.
Men i Vivianne - är du kär nu? (2006) dominerar just den frånvarande pappan berättelsen även om konsten, kärleken och sexuell attraktion fortfarande är viktigt. Vivianne, som har kommit in på en konstskola, får en rumskompis lika brun och utan kontakt med sin pappa som hon. Nessy kallar sig lite slappt för biljettunge men är öppet förbannad på pappor som drar och skiter i att ta hand om sina barn. Det triggar igång gömda känslor hos Vivianne där mammans sätt att lösa konflikter med att lägga locket på tycks ha gått i arv just i den här frågan.
Eva Susso väljer att skriva i jagform, berättar rappt och nära talspråket. Det fungerar alldeles utmärkt i den första boken, men är inte lika klockrent i den nya. I den är tonen mer allvarlig och även språket verkar behöva djupna. Något som är lite av en utmaning för Susso som främst skrivit fartigt och lite dagboksliknande för yngre läsare. Även böckerna om Vivianne, ämnena till trots, kan med sina fräna omslag och just språket kanske tilltala en yngre läsare. Det tycker jag i så fall är kanonbra.