Härlig kväll med fett gung
Dunger, Andreas Mattson och Freddie WadlingKulturens hus, LuleåDen började dramatiskt denna lördag kväll när Fläskkvartetten endast hann spela några takter då plötsligt brandlarmet gick. En förinspelad röst på både svenska och engelska bad publiken utrymma lokalen. Efter cirka en kvart fick vi komma in igen. Det pågick nämligen ett ungdomsdisko i Lilla salen och orsaken till brandlarmets utlösande berodde på en rökmaskin.Nytt försök, samma härliga snabba instrumentalnummer där Fläskkvartetten verkligen rockade loss. Det här gänget, som bildades någon gång kring 1985, har en stor meritlista med egna plattor, musik till film, TV och teater. En av medlemmarna, Örjan Högberg på viola, var sjuk och ersattes förtjänstfullt av en saxofonist och keyboardspelare vars namn jag tyvärr inte uppfattade.Den sångare som mest förknippas med Fläskkvartetten är nog Göteborgsfödde Freddie Wadling. En man som har ett hårt leverne med droger bakom sig, men reste sig på 9 och har med sin säregna och både kraftfulla och sköra röst gjort oerhört fina tolkningar av visor, John Dowland och Fläskkvartetten-kompositioner. Jag bara älskar den här killens röst. Wadling var också den förste solisten som äntrade scenen, lätt framåtlutad och med käpp i handen. Han brukar oftast sitta när han sjunger, så även denna kväll. Han inledde med att sjunga den skönt gungande Dancing madly backwards och gick sedan vidare med Seventh day. Fläskkvartetten är mycket skickliga instrumentalister och behärskar även till fullo den elektroniska ljudbild som genomsyrar deras musik. Stort plus för skicklige trummisen Christian Olsson som skapar ett fantastiskt driv i musiken. Piteåsonen Andreas Mattson sjöng två lugna nummer och hans framtoning och röst påminner mycket om den skotske sångaren Lloyd Cole så även soundet i låtarna. Mattson hade en cool och avspänd attityd på scenen som harmonierade bra med låtarna. Fläskkvartetten spelade fler instrumentala låtar, bland annat en läcker, snabb och experimentell låt där grabbarna verkligen visade vad de går för som musiker. Det är en härlig ljudbild som de målar upp.Nicolai Dunger, också han uppväxt i Piteå, var näste man att äntra scenen. Han är en originell sångare som verkligen vågar använda sin röst. Han pendlar ogenerat mellan att låta de skitiga tonerna såväl som falsettsången samsas för att däremellan sjunga själfullt och med inlevelse. Titiyo fyllde rummet med sin fantastiska röst och inledde med en låt där funkgunget verkligen var i centrum. I World without heroes sjöng hon så underbart bra som man bara kan begära. Duetten med Nicolai Dunger var också ett minnesvärt ögonblick.Som extranummer fick vi höra en bluesig låt där Wadling både sjöng och spelade munspel för att avsluta med Somewhere over the rainbow, som han sjöng med härlig inlevelse och blev sedan uppbackad av de övriga solisterna. Det här var en musikkväll som hade kunnat få fortsätta mycket längre men allting har ju ett slut. Det blev stående ovationer och fattas bara annat efter en sådan här härlig kväll.
Så jobbar vi med nyheter