Hårdkokta poliser i Örnsköldsvik

Holmbergs sjätte historiska deckare öppnar starkt, ökar takten och spurtar mot slutet. Konditionen verkar vara utmärkt. Dialogen blir vassare och vassare. I Återvändarna finns ett par parallella gåtor att lösa. Ett mystiskt dödsfall vid invigningen av en järnväg och en målmedveten hämnare på jakt. I centrum av allt finns den lilla gruppen poliskonstaplar i Örnsköldsvik. Gustav Morell, son till den legendariske länsmannen Harald Morell, traktens allra första konstapel och med i de tidigare deckarna, blir utsatt för en hämnare. Egentligen är hämnaren ute efter fadern, men fadern hinner dö i cancer, så hämndplanerna flyttas över till sonen. Året har hunnit bli 1892 och Ö-vik och Norrlandskusten växer allt mer. När Holmbergs deckarserie startade med Liemannen 2002, var det 1840-tal och den nya moderna tiden kunde mest bara anas. I bok nummer sex kommer kungar och annat finfolk förbi trakten och inviger nya järnvägssträckningar, bakgatornas skumma krogar börjar få ett stabilt kundunderlag, skurkarnas antal ökar, precis som deras känsla för att hitta nya inkomstkällor. Författaren har i Återvändarna lagt ner mycket jobb på dialogen. Den är förnämligt hårdkokt. För en som är uppfödd med alla de stora; Raymond Chandler, Dashiell Hammet, Ross McDonald och de modernare Robert B Parker och George Pelecanos, eller varför inte Sara Paretsky, är det bara att ställa upp Holmberg som en jämlike. För alla nämnda gäller att dialogen är mycket viktig, både för stil och handling. Det gläder mig oerhört att läsa Holmbergs sätt att skriva dialog i den här boken. Helt klart är det hårdkokt så det räcker och blir över, en dialog som dessutom känns helt naturlig. Bo R Holmbergs deckare har också det sympatiska draget att röra sig över ett brett samhällsspektrum. Här finns tidens nya uppkomlingar, lite bankfolk, politiker och fogdar av olika slag, men också en bred samling av arbetsfolk, män och kvinnor som farit illa av den snabba samhällsutvecklingen. Att Holmberg har känsla för de hunsade och slitna är helt klart. Karaktärerna är så pass trovärdigt tecknade att den historiska scenen, slutet av 1800-talet, inte känns främmande alls. Jag vet inte hur författaren har tänkt när det gäller fortsättningen av sin historiska deckarserie, men jag uppmanar honom å det bestämdaste att inte begrava sina polishjältar; Gustav Morell, Levi Bengtsson. Jag följer gärna med på resan mot vår egen nutid.