Hårdkokt och trovärdig deckare

Lura döden
Att bokmarknaden flödar över av deckare har vi vant oss med det senaste decenniet. Deckargenren regerar. Det syns på upplagor och upplagorna kommer för att publiken, läsarna finns och drar sig till genren.
Förra året kom en ny amerikan, Peter Spiegelman, med sin första bok om privatdetektiven John March, Mörkt förflutet. Det var Spiegelmans debut och den var riktigt bra.
Spiegelman har med den boken presenterat en hjälte som har alla möjliga band till flera av deckarhistoriens riktigt tunga hjältar. Jag tänker på de hårdkokta, smått tilltufsade privatdeckarna som skapade av hammet, Chandler och McDonald, alltså Sam Spade, Philip Marlowe och Lew Archer. Kopplingarna är också klara till moderna deckarhjältar i böcker av George Pelecanos och Dennis Lehane.

När nu Peter Spiegelman kommer ut med andra boken om John March, Lura döden, har hjälten fått ännu fastare konturer. John March är en före detta polis som efter traumatiska upplevelser har sadlat om och blivit privat utredare.
Främst rör han sig i finansmiljöerna kring Wall Street i New York. Hans brokiga familj arbetar allihop inom finanssektorn. Han har ett fint men mycket komplicerat förhållande med en kvinna, också hon djupt inne i finansvärlden.

John March är hårdkokt, på det där oerhört sympatiska sätt som Raymond Chandler utvecklade i böckerna om Philip Marlowe. Hjälten är tilltufsad, han är en känslig själ och när folk djävlas med honom slår han tillbaka, utan att tveka. Han drivs förstås också av ett starkt rättvisepatos och en kärlek till de undanskuffade, de svaga.
Peter Spiegelman har skapat en kjälte som antagligen och förhoppningsvis kommer att leva vidare i fler böcker.
Jag kan inte låta bli att delge er några meningar från mitten av boken. John March går till ett möte med en viktig person. Den som har läst Raymond Chandler lär känna igen stilen:
"Jag bar en svart tenniströja, grå byxor och svarta loafers, och jag hade lämnat pistolen hemma. Jag var presentabel, även med de mått som gällde i Greenwich, men hon plirade på mig och sniffade som om jag hade sovit i stallet."

Det känns definitivt som en hyllningsgest och en direkt klackspark bakåt i deckarhistorien, till Chandlers berömda öppningsmening i Den stora utpressningen. Peter Spiegelman står dock helt och hållet på egna ben. Lura döden är spännande, har bra karaktärer, trovärdig intrig och våldet är aldrig huvudsaken, något som känns mycket befriande.