Hardcorelågan brinner

Love Songs (us), Doedskaden och Kranium Lillan, Luleå Måndag 20.00 Man måste ha full respekt för killarna bakom musikföreningen Lulehardcore. I en musikgenre med glansdagarna snart ett decennium bort så bryr de sig varken om att medias rampljus slocknat, eller att allmänhetens intresse numera är lika med närmast sörjande. Ungefär som ett SM i skidor. ?Närmast sörjande och de som vallar?, för att sno ett citat från en kollega och Kurirenmedarbetare som vill förbli anonym. Jag tänker inte smyga med att recensera en hardcorespelning för undertecknad, är fullt jämförbart i svårighetsgrad som det hade varit att vinna 5-milen över Per Elofsson i felvallade träskidor. Hardcore är nämligen (även för mig) en genre som jag slutade följa någon gång när band som Refused fortfarande var sugna, när en spelning på Lillan fortfarande drog 150 tonårssvettiga gymnasieungdomar och när det fortfarande ansågs hippt att rista in straight edge-slogans med bläckpennor på underarmen. Med andra ord, väldigt, väldigt länge sedan. Så varför recenserar jag då något jag inte har någon egentlig koll på? Svaret är enkelt. Jag tycker att Lulehardcores kamp mot listmusik, mediaetablissemang och kommungubbar som vill dra in på pengarna till ABF:s replokaler är värd sina 15 minuter i rampluset. Oavsett om jag är (med resten av publikens mått mätt) en novis i hardcoregenren. Först ut på Lillans scen är Luleåbandet Kranium, för dagen förstärkta av Borg 64:as Sven Engdahl på bas och Fredrik Johansson på gitarr. Innan första låten drar igång är det soundcheck. Det vill säga: sångaren Sven Kajsajuntti skriker allt vad han kan i mikrofonen, sen är det bra med det. Jävligt hardcore, och självklart förstår ni att bara en sån sak gör det otroligt svårt att inte älska allt som Kranium gör under resten av kvällen. Kraniums låtar är korta, väldigt korta, typ en minut styck. Jag hör inte ett ord av vad de säger (läs skriker), men Kranium har energi så det räcker till alla (drygt) 50 personerna i publiken. Bäst är tredje låten, som även är längst av alla låtarna (typ en och en halv minut). Jag har så klart ingen aning om vad den heter, men melodin är schysst, på ett tungt hårdrocksmalande sätt. I publiken står två unga killar och hardcore-dans-knuffas mot en vägg. Jag minns plötsligt att det var precis sådana killar jag var livrädd för under högstadiet. Som tur är sitter jag på tryggt avstånd i en vikstol, strax under ljudteknikerns svaga lampa. Doedskaden är två killar och två tjejer från Luleå och Nyköping. Här är det betydligt lättare att höra vad de kvinnliga vokalisterna sjunger (skriker) om, eftersom de gör det på svenska. Det är lite som Ebba Grön möter Kånkelbär (alltså punkbandet Kånkelbär, inget annat). Låtarna är klassiskt vänster. Brinn då för Fan ? handlar om högerextremister, rasister och nationalsocialister. Som alla ska brinna och ... ja, precis vad låttiteln säger. Huvudakten för kvällen är amerikanska Love Songs från Kalifornien. Deras hardcore/ska/grindcore är melodiös och stundtals dansant. Vid det här laget är publiken rätt varm i kläderna. Och jag känner mig trygg att mina skattepengar går till något vettigt. Nämligen att hålla hardcorelågan brinnande i det Luleå som för alltför länge sedan var ett av genrens högborgar i världen.

Hardcorelågan brinner

Hårdrocken lever i Luleå. Det kan man bland annat tacka killarna bakom musikföreningen Lulehardcore. I går arrangerade de en konsert på Lillan. Norrbottens-Kuriren var där.